Suicid ses ofta som ett individuellt problem, men det är viktigt att inte glömma samhällsansvaret. ”Ingen skulle acceptera argumentet att döden är oundviklig och därför inte kräver förebyggande åtgärder. Varför accepterar vi då ett annat synsätt när det gäller suicid?” frågar sig Taha Khatab.
DEBATT. Var sjunde timme dör en människa i suicid i Sverige. Var sjunde timme förlorar någon en son, en dotter, en vän eller en förälder. När omkring fyra människor varje dag dör i suicid handlar det inte längre bara om individuella tragedier. Det väcker också en större fråga: Lever Sverige upp till sitt ansvar att skydda den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheterna – rätten till liv?
Trots att omkring 1 500 människor dör i suicid varje år behandlas frågan fortfarande främst som ett individuellt problem. Samtalet kretsar kring psykisk ohälsa, diagnoser och personliga kriser. Det är viktiga perspektiv, men de räcker inte. Vi behöver också tala om samhällets ansvar.
Suicid är dessutom en global utmaning. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) dör över 720 000 människor i suicid varje år, fler än av hiv, malaria, bröstcancer eller till följd av krig och mord. Trots det har suicidprevention fortfarande inte den politiska prioritet som problemets omfattning kräver.
För att förstå varför måste vi också förstå vad ett samhällsproblem är. Sociologiprofessorn Donileen Loseke beskriver i Thinking About Social Problems att döden i sig inte är ett socialt problem – alla människor kommer en dag att dö. Däremot blir dödsfall ett socialt problem när de orsakas av förhållanden som går att förändra. När dödsfallen i många fall går att förebygga blir suicid därför inte bara en individuell tragedi, utan också ett samhällsproblem.
Om suicid är ett samhällsproblem väcker det också frågan om statens ansvar. Sverige har genom artikel 2 i Europakonventionen och artikel 6 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter åtagit sig att skydda rätten till liv. Dessa bestämmelser innebär inte bara att staten ska avstå från att godtyckligt beröva människor livet, utan också positiva skyldigheter att skydda liv.
Europadomstolen har slagit fast att myndigheter, när de känner till eller borde känna till en verklig och omedelbar risk för en människas liv, ska vidta rimliga åtgärder för att skydda personen.
FN:s människorättskommitté har på motsvarande sätt betonat att rätten till liv kräver aktiva åtgärder för att förebygga dödsfall. Suicidprevention är därför inte bara en folkhälsofråga, den är också en människorättsfråga. När staten bygger räcken på broar, inför mitträcken på vägar och ställer höga krav på brandskydd gör vi det därför att vi vet att liv går att rädda. Ingen skulle acceptera argumentet att döden är oundviklig och därför inte kräver förebyggande åtgärder. Varför accepterar vi då ett annat synsätt när det gäller suicid?
Mitt engagemang för suicidprevention började 2022 under en praktik vid Göteborgs universitet, där jag tillsammans med experter bidrog till utvecklingen av den arabiska versionen av Suicide Zeros utbildning Våga fråga. Sedan dess har jag utbildat myndigheter, vårdpersonal, universitet och ideella organisationer och skrivit min masteruppsats om suicidprevention bland nyanlända män.
Efter mina föreläsningar kommer människor ofta fram och berättar om en anhörig eller vän som de förlorat i suicid. Nästan alltid säger någon: ”Tack för att du pratar om det här.” Det säger något om hur tyst frågan fortfarande är. Den insikten bygger också på egna erfarenheter. Som ensamkommande barn från kriget i Syrien sökte jag aldrig hjälp för mina trauman. Först när en sjuksköterska uppmärksammade min situation fick jag den hjälp jag behövde. Den erfarenheten lärde mig hur avgörande det kan vara att en enda människa ser, lyssnar och vågar ställa frågan. Människor tar inte sina liv i ett vakuum. Ensamhet, ekonomisk otrygghet, arbetslöshet, segregation, diskriminering, våld, bostadsbrist och bristande tillgång till vård påverkar den psykiska hälsan.
Regeringen bär det yttersta ansvaret för att förebygga suicid. Arbetet kan inte begränsas till psykiatrin utan måste genomsyra hela samhällspolitiken. Sverige accepterar inte förebyggbara dödsfall i trafiken. Samma princip borde gälla suicid. När valet närmar sig borde varje parti få en enkel fråga: Hur tänker ni stärka arbetet för att skydda människors rätt till liv?. Vi vet att tidiga insatser räddar liv. För rätten till liv börjar inte när någon står på en bro. Den börjar långt tidigare, i de politiska beslut som avgör om människor får den hjälp de behöver innan de hamnar där.
Självmordstankar?
Ifall personen har konkreta självmordsplaner behöver du agera genast. Då ska du bestämt uppmuntra personen att söka vård. Det är också bra att fråga om du kan hjälpa till genom att kontakta vården eller kontakta någon annan som kan hjälpa till att göra det.
Har du själv självmordstankar är det jätteviktigt att prata med någon och berätta hur du mår. Känner du att du saknar någon i din närhet att anförtro dig åt kan du ringa till en hjälplinje eller kontakta vården, exempelvis din vårdcentral, skriver 1177.
Källa: 1177
