Det räcker inte med att lägga ned Sis-hemmen. För att alla de som blivit utsatta ska få upprättelse krävs också att de som låtit det hända tar ett personligt ansvar. Det skriver Michael Himmlegaard som själv har en bakgrund som Sis-chef och visselblåsare.
DEBATT. Den nya statliga utredningen föreslår att Sis ska avvecklas och ersättas av en ny myndighet. Det kan låta som ett kraftfullt svar på årtionden av dokumenterade missförhållanden, våld, övergrepp och rättighetskränkningar mot barn som staten själv har tagit ifrån deras frihet och lovat att vårda. Men låt oss inte lura oss själva: om staten avvecklar myndigheten utan att samtidigt avveckla systemet, ge de drabbade verklig upprättelse och utkräva ansvar av dem som möjliggjort vanvården, då är detta ingen reform. Då är det ett skyltbyte.
För det första måste avvecklingen ske omedelbart. När Sverige avvecklade de stora mentalsjukhusen tog processen omkring 15 år. Vi får inte acceptera en repris där Sis försvinner på papperet långt innan verksamheten faktiskt gör det. Staten kan inte i ena andetaget konstatera att institutionsvården är så allvarligt bristfällig att den måste göras om från grunden och i nästa andetag fortsätta placera barn i samma miljöer, under samma strukturer och med samma maktkultur i åratal medan en ny organisation långsamt byggs upp. Varje barn som skadas under en utdragen avveckling blir ett barn som staten med öppna ögon har valt att utsätta för en risk som den redan känner till.
För det andra måste alla flickor som har utsatts inom Sis, deras anhöriga och föräldrarna till dem som inte överlevde få verklig upprättelse. Sverige har redan gjort en stor vanvårdsutredning, konstaterat fruktansvärda övergrepp mot samhällsplacerade barn och bett om ursäkt. Sedan fortsatte staten att låsa in nya barn i miljöer där nya berättelser om våld, övergrepp och kränkningar kunde växa fram. Vad är en statlig ursäkt värd om staten dagen efter fortsätter att producera nya offer? Den här gången räcker inga högtidstal, ceremonier eller välformulerade ursäkter. Upprättelsen måste vara materiell och rättslig: det som hänt ska utredas, de drabbade ska erkännas och kompenseras och varje fall där det finns grund för rättsligt ansvar ska prövas.
För det tredje måste Sverige våga tala om det som ständigt försvinner när myndigheter granskar sig själva: personligt ansvar. Sis är ingen naturkatastrof. Myndigheten har styrts av människor. Institutionerna har letts av människor. Beslut har fattats av människor. Varningar har tagits emot av människor.
Missförhållanden har varit kända, rapporter har skrivits, barn har berättat och larm har återkommit under de 33 år som Sis har existerat. Därför måste höga beslutsfattare inom myndighetsledningen och institutionschefer vars agerande eller underlåtenhet kan ha bidragit till brott, vanvård eller allvarliga kränkningar granskas individuellt, och där det finns laglig grund ska de ställas inför rätta och hållas personligen ansvariga. När människor med offentlig makt medvetet medverkar till eller låter allvarliga kränkningar av barns grundläggande rättigheter fortgå kan vi inte gömma dem bakom ordet ”systemfel”. Det handlar om handlingar och underlåtenhet som måste granskas som möjliga förbrytelser mot mänskliga rättigheter.
Sverige har dessutom återinfört ett utvidgat tjänstemannaansvar. Då måste vi också våga diskutera hur ansvar ska kunna utkrävas för det som redan har skett. Rättsstatens förbud mot retroaktiv strafflagstiftning kan inte trollas bort, men det får heller inte användas som ursäkt för att avstå från att pröva ansvar enligt den lagstiftning som faktiskt gällde när handlingarna begicks. Där det finns luckor i möjligheten att utkräva ansvar måste lagstiftaren dessutom öppet redovisa dem och svara på varför människor som utövat statens yttersta makt över barn har kunnat undgå personliga konsekvenser.
Det här handlar därför om betydligt mer än Sis. Det handlar om vilket värde mänskliga rättigheter har när det är staten själv som kränker dem och om vilket förtroende människor ska kunna ha för en demokrati där myndigheter kan misslyckas med sitt mest grundläggande uppdrag under årtionden utan att någon behöver bära ansvaret.
Avveckla därför Sis omedelbart. Ge flickorna, de anhöriga och familjerna verklig upprättelse. Granska hela ansvarskedjan och ställ de beslutsfattare inför rätta där det finns rättslig grund.
Om staten i stället flyttar verksamheten, personalen och maktstrukturerna till en myndighet med ett nytt namn och lämnar 33 års vanvård utan upprättelse och ansvar, då bevittnar vi ingen reform av svensk institutionsvård. Då bevittnar vi hur staten byter skylt på dörren och hoppas att resten av Sverige ska glömma vad som hände bakom den gamla. Det vore inte bara ett svek mot de barn som drabbats, utan ett hån mot mänskliga rättigheter och mot den svenska rättsstat som säger sig försvara dem.
