Hon vill ta klimatkampen till arbetarrörelsen

Vägen in i socialdemokratin var både självklar och slingrig för Annie Ross. Hon är född och uppvuxen i Motala, en klassisk arbetarstad, med en pappa som var facklig ombudsman och sedermera också kommunstyrelseledamot för Socialdemokraterna.

– Både min farfar och min farmor var också med i partiet, och även min farfars föräldrar liksom min farmors föräldrar. Så vi har liksom varit engagerade i socialdemokratin ända sedan dess födelse i min familj. Min mamma å andra sidan kommer från ett borgerligt hem och min morfar var chef på Handelsbanken i Motala. Så vi har alltid diskuterat ekonomisk politik hemma, men från lite olika perspektiv, säger hon när vi ses på Vetekatten, ett café på Kungsgatan i Stockholm. 

Vägen till politiken

Här, i Stockholms centrala kvarter, har hon numera sin bas. Några kvarter bort ligger Socialdemokraternas högkvarter och åt andra hållet World Trade Center där hon jobbar för ett biståndsprogram som stöttar klimatinvesteringar i utvecklingsländer. 

Men att hon skulle hamna här var ändå långt ifrån självklart. 

– Min pappa lämnade partiet i början av 2000-talet, efter utförsäljningen av välfärden i Motala kommun. Han var väldigt besviken på partiet då och sa att han inte tyckte att jag skulle engagera mig i politiken utan att det går att påverka samhället på många andra sätt. Jag tog det till mig och undvek faktiskt väldigt länge att engagera mig partipolitiskt. 

Vändpunkten i Indien

Istället började hon läsa utvecklingsfrågor och hamnade så småningom i Indien där hon arbetade med energi- och vattenfrågor. 

– Där blev jag också akut påmind om klimatförändringarnas påverkan. Det var 40 grader värme och vi hade ingen AC. Det blev väldigt tydligt hur det påverkar människors liv vilka förutsättningar man har.

Planen var att fortsätta jobba med miljö- och biståndsfrågor, vilket hon också gör, men runt 2016, i samma veva som Brexit och att Donald Trump valdes till president i USA, började hon tänka att hon ändå måste engagera sig politiskt också. 

– Det blev mer och mer tydligt för mig att marknaden inte kommer klara av att genomföra omställningen själv, utan att vi behöver en starkare politik. Så jag engagerade mig i Socialdemokraterna med det tydliga målet att skärpa och stärka upp klimatpolitiken.

– Samtidigt tror jag också att jag någonstans vetat ända sedan jag var liten att jag någon gång kommer att engagera mig politiskt. Det har liksom känts som ett kall och till slut kände jag att om jag inte gör det här nu så kommer jag ångra mig.

De flesta förknippar nog inte sossarna med en radikal miljöpolitik. Känner du att du möter ett stort motstånd när du försöker driva de här frågorna?

– Både och skulle jag säga. Exempelvis har det varit ett stort arbete med att bilda partiet och åstadkomma en förändring av skogspolitiken. Men samtidigt tycker jag också att jag märker att det finns en jättestor efterfrågan i partiet efter mer klimatpolitik.

Annie Ross säger att det på ett sätt, med hennes miljöengagemang, kanske hade varit enklare och bekvämare att gå med i Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, men att Socialdemokraterna trots allt är det största partiet och att det är där det finns stor möjlighet att påverka. Och påverka en del har hon redan gjort. På den senaste kongressen röstades flera av Reformisternas motioner igenom, inte minst beslutades det om nya riktlinjer för skogspolitiken, en fråga som Annie Ross är starkt engagerad i. 

Annie Ross har beskrivit de nya riktlinjerna som en klar ambitionshöjning, samtidigt som Socialdemokraternas landsbygdspolitiska talesperson Anna-Caren Sätherberg kallar det för ”ganska traditionell sossepolitik”, så hur ligger det egentligen till?

– Jag tycker det ligger en sanning i båda. Det blev en tydlig förändring samtidigt som vissa saker, som att vi ska ha en strukturomvandlingspolitik för skogssektorn, är klassisk socialdemokratisk politik. Men jag har fortfarande högre ambitioner för skogspolitiken.

Mot ett hållbarare skogsbruk

Hon lyfter också att S numera säger nej till förkortad anmälningstid för avverkning och att man vill gå fram med en politik som höjer förädlingsvärdet i skogssektorn, något som hon menar är en tydlig förändring mot för ett och ett halvt år sedan.

– Är det så långt som Reformisterna och jag skulle vilja? Nej, där är vi inte än. Men det är ditåt som förändringens vindar rör sig. Jag tycker att det syntes i kyrkovalet, där skogen var en väldigt stor fråga. Och det är också tydligt att det finns en väldigt bred opinion för mer hållbart skogsbruk i den svenska befolkningen.

Samtidigt finns det andra områden där hon inte alls är överens med partiet. Nyligen gick till till exempel partiledningen ut med att de, precis som regeringen, vill sänka skatten på bensin och diesel efter blockaden i Hormuzsundet. 

Hur ser du på att man går ut med det här förslaget?

– Jag tycker det är fel beslut, och det har också Reformisterna varit tydliga med. Det är dåligt för klimatet, det är dåligt för ekonomin och det är också dålig fördelningspolitik. Studier har visat att sådana här breda skattesänkningar ger mest till de som redan har råd att köra mest. Jag är inte heller övertygad om att det är bra för att dämpa inflationen.

Istället säger hon att hon och Reformisterna vill se riktade stöd till de som har svårt att ställa om. 

– Vi kommer inte klara av i längden att hålla hushållen under armarna om vi inte ställer om. Vi måste komma bort från det grundläggande problemet som är de fossila bränslena. Men samtidigt får vi inte lämna hushåll och företag i sticket. Så det är en dubbel rörelse som vi måste klara av att göra.

Precis som att Annie Ross på sätt och vis föddes in i socialdemokratin så har intresset för natur- och miljöfrågor funnits med henne hela livet. 

– Min pappa är uppvuxen på landet så vi var jättemycket ute och åkte skridskor på vintern och badade eller fiskade kräftor på sommaren. Naturen är mitt tempel och det är dit jag går för att hitta ro. Det är det som egentligen är grunden till varför jag är så engagerad, att jag älskar naturen så mycket och vill bevara den. 

Hon menar också att den här känslan, att vilja skydda och bevara naturen, är något som hon delar med väldigt många svenskar och att den bild som ibland målas upp i media – att det främst är unga storstadsbor som är miljöengagerade – inte stämmer. 

– Lisa Pelling och Marika Palmér Rivera har släppt en bok som heter Livet som pågår här där de har intervjuat människor på landsbygden om deras syn på klimatomställningen. Den visar hur otroligt många som bryr sig om klimatfrågorna och som känner ett väldigt stort ansvar, men också en maktlöshet över att klimatpolitiken inte skapar förutsättningarna för dem. Att man inte har en tågstation i sitt samhälle eller att det är alltför dyrt att ställa om till elbil, exempelvis. 

Landsbygden måste med

Annie Ross lutar sig framåt och säger att hon tycker att Socialdemokraterna borde ha ett mycket större självförtroende när det gäller klimatomställningen och landsbygdspolitiken. 

– Jag tror också att vi måste koppla ihop det med välfärdsfrågorna. Det finns en känsla av att man släcker ner på landsbygden. Att bussen inte går längre, att äldreomsorgen dragits ner, att det inte längre finns något bankkontor eller apotek. Det här tror jag både gör att man känner att man inte är med i klimatomställningen och att välfärdssamhället inte heller finns där för en på samma sätt som förr. Om människor ska få förtroende för politiken igen så måste de två frågorna gå hand i hand.

En annan aktuell fråga är kärnkraften. Vad är din och Reformisternas ingång där? Behöver vi bygga ny kärnkraft och ska staten i så fall vara med och finansiera hela den?

– Reformisterna är agnostiska vad gäller tekniken men vi tycker att ny kärnkraft är väldigt dyr. Det finns mycket mer effektiva sätt. Vi ser kärnkraft som en icke-fråga i svensk klimatpolitik. Det behövs inte kärnkraft för att vi ska klara klimatomställningen utan vi är för teknikneutrala stöd.

Men då är ni helt emot att det byggs kärnkraft, om det skulle bli så?

– Om vi säger att vi vill ha teknikneutrala stöd så ska det ju vara konkurrenskraftigt. Jag ser att det är väldigt svårt att det skulle vara möjligt i praktiken. Som sagt, jag tycker att det är en icke-fråga som tar alldeles för stor plats i den svenska debatten. Det finns andra investeringar som är mycket mer angelägna som vi skulle behöva diskutera och göra istället. Havsbaserad vindkraft, energilagring, pumpkraft, batteritillverkning och energieffektivisering, snarare än kärnkraft.

Väldigt förenklat så kan man dela in klimatengagerade i antingen teknikoptimister eller sådana som snarare tycker att vi borde producera mindre och hushålla med den energi vi har. Om du ser det här som en skala, var skulle du placera in dig själv?

För första gången under intervjun blir Annie Ross tyst en kort stund innan hon svarar. 

– Bra fråga. Någonstans i mitten, men lite mer mot det naturbaserade hållet kanske. Jag tror att vi behöver göra både och. Vi behöver ha teknisk utveckling som möjliggör omställningen till förnybar energi, men vi behöver också annan utveckling som återvinning av mineraler och metaller. Med det sagt så måste vi också förhålla oss till våra planetära gränser. Det finns begränsat med fysiska resurser och jag tror också att med dagens geopolitiska utmaningar och med tilltagande klimatförändringar så måste vi öka satsningarna på naturbaserade lösningar som både är effektiva och som klimatanpassar och stärker den biologiska mångfalden. Vi har ju en kris i den biologiska mångfalden också, inte bara klimatet. Så vi måste ha en klimatpolitik som förmår att förena de två utmaningarna. Jag tror inte på den här väldigt exploaterande klimatpolitiken som den nuvarande regeringen driver.

Men går det att förena en ambitiös klimatpolitik med ökande tillväxt?

– Kanske. Men vi har ju aldrig sett ett sådant samhälle egentligen. Man säger ofta att Sverige har lyckats med det, men då räknar man ju inte in de konsumtionsbaserade utsläppen. Och det är det som jag tror är knäckfrågan. Hur ska vi kunna leva i ett samhälle där vår konsumtion också är hållbar. Men jag ser också möjligheter, exempelvis människor som konsumerar tjänster, träning eller hållbara resor som ju också genererar ekonomisk utveckling. Som utvecklingsekonom så ser jag de möjligheterna som vägen framåt. Och att människor får mer tid, att vi har en rättvis fördelning av vår tid, tror jag också är en jätteviktig väg framåt för att kunna ha ett mer hållbart samhällsbygge. Vi driver ju också frågan om arbetstidsförkortning som jag verkligen ser som en del av en vision för ett hållbart samhälle, både för människa och för miljön.

Det är bara några månader kvar till valet, tror du att miljöfrågorna kommer få någon plats i valrörelsen?

– Ja, det tror jag. Och jag tror att vi redan ser det med den energikris som håller på att rullas ut nu globalt. Vi bränner ju just nu igenom världens beredskapslager av olja och gas väldigt snabbt. Bedömningarna varierar men någonstans framåt sommaren eller hösten kommer vi att nå en brytpunkt där vi inte längre har några lager kvar. Och priserna kommer att fortsätta att gå upp. Så jag tror att den här frågan bara kommer att öka i aktualitet. 

Omställningen kostar

Under hela intervjun återkommer Annie Ross till hur klimatpolitiken måste gå hand i hand med satsningar på välfärden och en rättvis fördelningspolitik, en koppling som hon tycker har saknats i den svenska politiken. 

– Först måste vi åstadkomma en förändring av den ekonomiska politiken, annars är inte klimatomställningen möjlig. Vi måste börja mobilisera mer kapital för investeringar och lånefinansiera mer investeringar i infrastruktur exempelvis, vilket vi inte har gjort de senaste 15-20 åren. Jag tycker att det är det som har varit utmaningen, både inom socialdemokratin men också inom Miljöpartiet, att man inte haft en formulerad kritik mot den ekonomiska politiken. Vi har fört en väldigt stram ekonomisk politik de senaste 20 åren och därför inte kunnat avsätta så mycket pengar som jag tror hade behövts för att göra omställningen rättvis.

Hopp om förändring

När det har blivit dags för fotografering går vi över till Norra Bantorget där Hjalmar Branting står staty. Monumentet påminner om en tid då Socialdemokraterna hade storslagna visioner och drev på för storskaliga reformer. Annie Ross säger att hon tycker det är dags för en ny stor reform nu. Om hon fick bestämma skulle klimatomställningen och återupprättandet av välfärden bli det stora projektet för 2030-talet. Samtidigt är hon starkt kritisk till den politiska utvecklingen under de senaste 30 åren, som hon tycker att även Socialdemokraterna har medverkat till. 

– Reformisterna är ett svar på den utveckling som har skett ända sedan 90-talet med utförsäljningen av välfärden och en marknadsliberal politik. Jag har sett den här utvecklingen under hela min livstid och det var det som fick mig att tveka innan jag gick med i partiet. Men jag tror också att det är det här som gör att många nu går med i Reformisterna. Man känner att vi står för en förändring och man vågar tro på att den är möjlig igen när man ser hur många som engagerar sig för den. Det ger mig otroligt mycket hopp.