Ersättningssystemet för tandvård gör det mer lönande för tandläkare att laga tänder än att förebygga karies – och dessutom bidrar det till brist på tandvård i delar av landet. Tandläkaren Noel Abdayem efterlyser förändring.
DEBATT. Det är välkänt att tillgången till tandvård skiljer sig kraftigt åt beroende på var i landet man bor. Samtidigt är tandvården organiserad på ett sätt som gör att vård ofta sätts in först när problem redan hunnit utvecklas. Om regeringen menar allvar med målet om en jämlik tandvård krävs nu reformer som både stärker det förebyggande arbetet och säkerställer att människor får tillgång till tandvård oavsett postnummer.
Skillnaderna i tandvården är tydliga och väldokumenterade. Enligt Socialstyrelsen finns betydande regionala skillnader i både tillgång till och konsumtion av tandvård. I vissa delar av landet är det svårt att få en tid, medan tillgången är betydligt bättre i andra. Väntetider och kapacitet varierar kraftigt mellan olika regioner. I Region Gotland råder exempelvis listningsstopp i Folktandvården.
Konsekvenserna blir konkreta för patienter. Vårdbesök skjuts upp, problem upptäcks senare och mindre åtgärder riskerar att växa till större behandlingsbehov. Ett system där tillgången varierar så kraftigt blir både mindre jämlikt och mindre effektivt.
Samtidigt förstärks problemen av hur tandvården är ekonomiskt styrd. Ersättningssystemet premierar i hög grad behandling av redan uppkomna problem snarare än förebyggande arbete. Det gör att vården ofta kommer in sent, när problemen redan vuxit sig större och mer kostsamma. Ett mer ändamålsenligt system behöver i högre grad premiera tidiga insatser, kontinuitet och arbete som håller människor friska över tid.
Att konstatera att skillnaderna finns räcker inte. De måste åtgärdas. I dag finns tydliga problem med tandläkarbrist och ojämn kapacitet i flera delar av landet. För att säkra en mer jämlik tandvård behöver staten därför skapa bättre förutsättningar för att vård faktiskt kan erbjudas där behoven är som störst.
Det handlar inte bara om ambitioner, utan om incitament. Där vården inte bär sig ekonomiskt eller där bemanningen är svår att säkra krävs riktade lösningar. Regeringen bör därför införa eller utreda ekonomiska och regulatoriska incitament som gör det möjligt att bedriva tandvård även utanför storstäderna. Det kan handla om etableringsstöd i områden med tandläkarbrist, justerade ersättningssystem och satsningar på digitala vårdlösningar som kan öka tillgängligheten.
För att detta ska fungera i praktiken behöver ersättningssystemet också ge bättre förutsättningar för mer förebyggande och kontinuerlig tandvård. Utan sådana incitament riskerar tandvården att fortsätta koncentreras till områden där det redan är enklast att bedriva verksamhet.
Det är inte driftsformen som är avgörande. Det viktiga är att vård finns när den behövs. Regelverk och ersättningssystem bör därför utformas så att både offentliga och privata aktörer som kan bidra till ökad tillgänglighet faktiskt får möjlighet att göra det. Målet måste vara tydligt: ingen ska få sämre tillgång till tandvård på grund av sitt postnummer.
Tillgänglighet handlar också om hur vården fungerar i praktiken. I dag styrs ersättningssystemet i hög grad av att behandlingar genomförs, snarare än av att hålla människor friska. Det påverkar hur tandvården organiseras och riskerar att leda till att insatser sätts in först när problemen redan blivit omfattande.
Ett mer ändamålsenligt system behöver i högre grad premiera förebyggande arbete, kontinuerlig uppföljning och tidig upptäckt av risker. Det skulle både förbättra tandhälsan och minska behovet av mer omfattande behandlingar längre fram.
Problemen i tandvården är välkända. Nu krävs politiska beslut. Jag vill därför uppmana socialminister Jakob Forssmed och regeringen att:
- reformera ersättningssystemet så att förebyggande vård och långsiktig tandhälsa premieras tydligare
- införa eller utreda riktade etableringsincitament i områden med tandläkarbrist
- förbättra möjligheterna att använda digitala vårdlösningar för att öka tillgängligheten
- minska väntetider och stärka tandvårdens kapacitet i hela landet
- säkerställa att tillgången till tandvård styrs av behov – inte av geografi.
I dag avgör postnumret i alltför hög grad vilken tandvård du får och när du får den. Ett hållbart tandvårdssystem måste fungera annorlunda: vård ska ges efter behov, inte bostadsort, och systemet ska både förebygga problem och säkerställa att vård finns där den behövs.
