I Tidöpolitikens Sverige hålls enskilda barn ansvariga för samhälleliga strukturer. Det är dags att ställa sig frågan vilket land vi vill vara för barn som lever här, skriver Sara Dalgren, pedagogisk handledare.
DEBATT. Vad är ett barn? Det låter som en enkel fråga att svara på – barn är alla under 18 år – men låt oss ändå fundera lite. Vilka barn räknas som barn? Och vilket land vill vi vara för alla barn som lever här? Jag menar att vi behöver ställa oss dessa frågor, för det är faktiskt inte helt självklart längre att ett barn är ett barn.
I våras beskrev barn- och ungdomsforskare (”När barn blir problem – nu stryps rättigheterna för unga”) hur synen på barn håller på att förskjutas. Från att under en längre tid ha betraktats som medborgare med egna rättigheter har barn, under innevarande mandatperiod av regering, stödparti och delvis även av oppositionen, alltmer börjat ses som objekt för åtgärder. Jag vill här, med utgångspunkt i dessa viktiga iakttagelser, poängtera att det dock fortfarande är vissa barn som kan ses som subjekt med egna rättigheter, nämligen de majoritetssvenska barnen. Däremot har den Tidöpolitiska diskursen gjort det mycket tydligt att särskilt minoritetssvenska barn men även grundskolelever som agerar normbrytande eller brottsligt numera bör ses enbart som objekt att kontrolleras och åtgärdas.
Segregationens växande ojämlikhet och skolväsendets och socialtjänstens mångåriga underfinansiering förbises således helt och hållet, i Tidöpolitikens Sverige är det enskilda barn som hålls ansvariga för samhälleliga strukturer. Denna mandatperiod har exkluderande och repressiv politik genom utspel och reformer satt en farlig sten i rullning – det görs numera skillnad på barn och barn i Sverige.
Under mitt trettioåriga yrkesliv har det så kallade kompensatoriska uppdraget varit mycket viktigt för mig. Jag tror inte att gemene man känner till att vi lärare utöver vårt pedagogiska uppdrag också ska kompensera för ojämlika uppväxtförhållanden. Med risk för att låta banal vill jag hävda att det är något av det finaste vi har i Sverige, vår skollag och våra läroplaner stipulerar att lärare genom sin profession ska åstadkomma jämlikhet i praktiken, på mikronivå. Vi skulle kunna kalla det för en svensk värdering att det inte ska spela någon roll var och i vilken familj du som barn är född, vilken utbildning dina föräldrar har, vilka dina familjespråk är, hur många böcker du har hemma, eller om du av olika anledningar inte agerar normbekräftande i skolan. Att det hos oss är viktigt att genom utbildning göra allt vi kan för att inte göra skillnad på barn i vårt land. Det är därför jag, och många lärare med mig, inte längre bara kan se på när Tidöpolitiken raserar något som har varit en självklarhet som vi tagit för givet, det vill säga vår syn på alla barn som subjekt med agens och egna rättigheter alldeles oavsett vilka erfarenhetsvärldar barnen lever i.
Jag vill därför återigen ställa frågan – vilket land vill vi vara för de barn som lever här? Vi kan tillsammans svara söndagen den 13 september när vi går och röstar. Vill vi vara ett rasistiskt och repressivt land som enbart ser barn som hot och problem som ska kontrolleras och åtgärdas, eller vill vi på riktigt vara de vuxna i rummet, förlåt jag menar landet, och fortsätta se alla barn som fullvärdiga människor i sin egen rätt och värna deras rättigheter, delaktighet och egna röster?
