Sverige har gått från att vara ett av de mest jämlikaste länderna till att bli ett av de mest ojämlika. För att återskapa jämlikheten behöver skattesystemet förändras, skriver Hans Sternlycke.
DEBATT. På åttiotalet var Sverige som jämlikast i världen och ett föredöme. Sedan fick vi nyliberalismen. Nu är vi ett av de mest ojämlika med flest miljardärer (per capita reds. anm.) och växande klasskillnader med ökande fattigdom bland stora grupper. Skattesystemet har lagts om med sänkta kapitalskatter och höjda personskatter i, som det visat sig, tron att det skulle ge maximal tillväxt i produktionen – en logisk omöjlighet på en begränsad planet. Skall vi överleva på jorden måste vi hålla oss inom naturens ramar.
Den kapitalistiska marknadshushållningen tenderar att upphäva sig själv genom monopolisering, och utan ständig tillväxt upphör den av klasskillnader och vi får en världsdepression lik trettiotalets under marknadsliberalismens föregångare den ekonomiska liberalismen. Vi måste få en ekonomi med mer sociala hänsyn som inte strävar efter maximal vinst utan mer bygger mer på samarbete.
Vare sig kapitalistisk eller kommunistisk planhushållning leder till större frihet. Ett gott samhälle kan inte kommenderas fram. Det har djupare bottnar än det ekonomiska systemet. Det är en fråga om moral, och om hur vi ser på våra medmänniskor. Om vi älskar dem dem som oss själva, eller om jag är viktigast, och att vi ger oss rätt att göra det vi har makt att göra för att dominera.
Samhällslivet måste ha regler som leder till att det goda hjärtat utvecklas och styr mot ökat samarbete och mot en marknad som kan fungera med lagom vinst i stället för maximal. För det behöver maktförhållandena bli mer jämlika. Vi kan inte bara nöja oss med den politiska demokrati som vunnits av arbetare- och kvinnorörelser. För att behålla den måste vi sträva efter att nå också ekonomisk demokrati.
Vi måste återskapa ett mer jämlikt skattesystem och få nya skattebaser. 95 procent av skatteintäkterna kan inte komma från personskatter: löneskatter, sociala avgifter och moms. Kapitalskatterna kan inte vara mycket lägre än löneskatterna eller rent av obefintliga. Landsort och storstad kan inte ges olika villkor. Social service måste vara likvärdig även i glesbygd med många äldre och färre i arbete som kan ge skatteintäkter.
Utlägg och investeringar som görs med skatterna måste vara ekologiskt hållbara och rättvist fördelade mellan olika delar av landet. Transporter, utbildning och kultur får inte vara sämre för att man bor på landet långt ifrån någon storstad.
Med skattesätt väljer vi samhällssystem. Med skattetyngden lagd på personer blir arbete mycket dyrt, något som skall rationaliseras bort med ännu mer kapital som kräver ännu större miljöbelastande BNP för att kompensera för minskad andel av arbete som ger skatter. Med 32 procent av beskattningsbar inkomst och 31,4 procent i sociala avgifter ( varav 11,52 procent är allmän löneskatt, lagd på lönesumman) får vi ett samhälle dyrt att leva i och stora skattebehov. De flesta av samhällets tjänster – såsom vård, skola och omsorg – kräver mycket arbete och står i dag för mer än hälften av kostnaderna. Småskalighet missgynnas i sånt som odling, hantverk och städning.
Bolagsskatten är bara 20,6 procent, och de stora företagen skattar i skattesmitarländer. De personer som har inkomst nog får rut- och rotavdrag på halva arbetskraftskostnaden. Aktievinster är skattebefriade på vinster upp till 300 000 kronor. Ett skattesystem som inte bidrar till jämlikhet eller bättre klimat bör avskaffas.
