Det finns en paradox i svensk politik. Tidöpartiernas mål är att minska migrationen så mycket det bara går, samtidigt är de beroende av att kunna måla upp ett hot om en annalkande invasion av flyktingar. Att Sverigedemokraterna växte så mycket under hela 2010-talet, och en bit in på 20-talet, handlade i hög grad om att de kunde vinna röster genom att peka ut ett abstrakt hot. ”Om ni röstar på Socialdemokraterna kommer Sverige invaderas av miljontals muslimer, vi kommer bli ett islamistiskt kalifat och alla kommer behöva be till Mecka!” Typ.
Men sedan åtminstone fyra år tillbaka finns inte längre något ”hot”. Migrationen har ju redan minskat till ett minimum och S har varit överens med Tidöpartierna om nästan alla förslag de har lagt fram på migrationsområdet. Tidöpartierna har ändå försökt hota med att en röst på Magdalena Andersson också är en röst på V och MP och att de kommer driva igenom en okontrollerad migration. Men ingen verkar riktigt tro på det. Andersson har ju gång på gång slagit fast att Sverige ska ha en fortsatt stram migration, och S är trots allt ett betydligt större parti än V och MP tillsammans. Det är dessutom inte ens säkert att vare sig V eller MP kommer att sitta i regering efter valet, även om Tidöpartierna förlorar. Följaktligen har också SD:s ökning avstannat.
Just därför tror jag att det som utspelade sig i den spanska exklaven Ceuta i förra veckan kom som ett välkommet brev på posten för Tidö. Jimmie Åkesson kastade sig på tangentbordet och skrev att det var en invasion och att Spanien borde kastas ut ur Schengen och Johan Forsell fick äntligen en anledning att upprepa ett gammalt mantra, att ”vi inte ska tillbaka till 2015”. Han sa även att ”det här är ytterst en följd av den migrationspolitik som Spaniens socialistregering har drivit” och menade indirekt att Sverige skulle kunna hamna i en liknande situation med en svensk ”socialistregering”.
Det visade sig ganska snabbt att krisen inte var någon verklig kris. Om man tittar på en karta kan man se att Ceuta ligger ganska långt från det spanska fastlandet, det fanns aldrig någon möjlighet för migranterna att ta sig dit och inom bara något dygn hade nästan alla återförts till Marocko. Händelsen var ändå tragisk för alla de människor som förmodligen lurades till att tro att de skulle ha en verklig chans att få asyl i Europa och allra mest för de som drunknade i Medelhavet under försöket att ta sig till Ceuta. Men någon kris för de europeiska länderna var det aldrig fråga om – allra minst för Sverige.
Men kanske har ändå bilden av de 10 000-tals människorna som kastar sig i havet redan letat in sig i mångas medvetande och kan ge Tidöpartierna en liten skjuts i valrörelsen. På det stora hela tror jag dock att händelserna kommer få en begränsad betydelse. Mycket talar för att migrationen inte längre är en så stor fråga för människor som den har varit. När det har talats om migration det senaste halvåret har det snarare handlat om att vi har gått för långt och att människor som är ”skötsamma”, som varit här en stor del av livet och är etablerade, utvisas på löpande band. Både Tidöpartierna och S har istället försökt flytta fokus från migration till integration, men integrationen tycks inte ha riktigt samma sprängkraft som migrationen en gång hade.
Lita på att Tidö kommer fortsätta ställa upp fler abstrakta hot ju närmare valet vi närmar oss. Men jag tror och hoppas att de flesta väljare är tillräckligt smarta för att genomskåda dem.
Succén för storfilmen Odyssén har gjort fler intresserade av att lära sig grekiska och av antik mytologi.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt Liberalernas allt mer desperata försök att ta sig över fyraprocentsspärren.
