Sverige har gått från en generös migrationspolitik till en mycket stram, där människor samtidigt misstänkliggörs utifrån ursprung eller religion. Varför har vi så svårt att hitta en balans, undrar Khalid Kashwa som kandiderar för Sjukvårdspartiet i Västernorrland.
DEBATT. Jag kom till Sverige 1998. Sedan dess har jag utbildat mig, arbetat som specialistläkare, bildat familj och försökt bidra till det land som gav mig möjligheter. Jag har mött ett svenskt folk som i grunden är vänligt, hjälpsamt och öppet.
På vägen har jag haft turen att träffa underbara människor som gett mig råd, visat vägen och trott på mig. Jag står i tacksamhetsskuld till dem. Det är därför jag vågar säga ifrån när jag känner oro för vart Sverige är på väg.
Jag kandiderar nu till regionvalet för Sjukvårdspartiet Västernorrland. Men den här texten skriver jag främst som en vanlig invandrare som har fått möjlighet att förverkliga den svenska drömmen – och som är rädd för framtiden för sina barn och barnbarn.
Jag har tidigare kritiserat den generösa migrationspolitiken. Migration utan en fungerande integrationspolitik skapade segregation och bidrog till många av dagens problem. Att låta människor komma till Sverige utan tillräckliga krav på språk, arbete och delaktighet var inte hållbart.
Men ett fel rättas inte genom ett nytt fel. På kort tid har Sverige gått från en mycket generös migrationspolitik till en allt hårdare retorik där människor ofta misstänkliggörs utifrån ursprung eller religion. Har vi så svårt att hitta en rimlig balans?
Sverige behöver invandring. En åldrande befolkning och framtidens behov av arbetskraft gör det tydligt. Men Sverige behöver också en integration som fungerar, med språkkunskaper, arbete, respekt för lagarna och gemensamma demokratiska värderingar.
Det som oroar mig mest är när människor delas upp i ”vi” och ”de”. Jag har tidigare försökt delta i dessa diskussioner och då fått höra att jag borde åka hem och att det ”luktar kamel” omkring mig. Sådant gör ont, även efter nästan tre decennier i Sverige.
Ännu mer skrämmande är när retoriken når barnen. När ett barn i skolan glatt pekar på ett annat och säger: ”Om sex år kommer du att bli utvisad”, samtidigt som barnet stolt bär SD-symboler, måste vi vuxna reagera. Barn speglar det de möter hemma, på sociala medier och i samhällsdebatten. Inget barn ska behöva känna att rätten att höra hemma i Sverige avgörs av hudfärg eller ursprung.
Historien lär oss vart syndabockstänkande och avhumanisering kan leda. Andra världskrigets katastrof föregicks av att judar stegvis pekades ut som ett hot och som orsaken till samhällsproblem. Jag säger inte att dagens Sverige är 1930-talets Tyskland. Men just därför måste vi reagera tidigt när människor börjar bedömas som kollektiv och när hat blir politiskt användbart.
Jag är helt emot religiös maktutövning, oavsett religion. Jag vill inte att islamister, kristna fundamentalister eller någon annan religiös rörelse ska styra samhället. Sverige ska vara sekulärt och demokratin ska stå över religionen.
Men den överdrivna retoriken om att ”islamisterna tar över Sverige” är skrämmande. När en valrörelse börjar handla om kvinnors kläder har vi tappat fokus. Ingen kvinna ska tvingas bära mycket kläder och ingen ska tvingas bära lite. Det är hennes eget val. Samtidigt motsätter jag mig heltäckande ansiktsmaskering i offentliga miljöer där identifikation krävs av säkerhetsskäl. Frihet och säkerhet måste kunna förenas.
Sverige behöver en balanserad migrations- och integrationspolitik. Vi måste säga nej till extremism från båda håll: både religiös extremism och högerextrem nationalism. Vi måste kunna diskutera problem utan att demonisera människor.
Jag älskar Sverige och är tacksam för det liv jag har kunnat bygga här. Det är just därför jag skriver. Jag vill att mina barn och barnbarn ska växa upp i ett land som ställer krav men också ger möjligheter – ett land där människan bedöms efter sina handlingar, inte efter sitt namn, sin hudfärg eller sin tro.
Balans är inte svaghet. Balans är det ansvar Sverige behöver.
