Sverige riskerar att förlora sin diplomatiska betydelse när den militära upprustningen tränger undan arbetet för fred och förhandlingar, skriver Janne Dicander, och varnar för att landet hamnar utanför de samtal som formar Europas framtida säkerhet.
Sverige har på några år förvandlat en av sina främsta utrikespolitiska tillgångar till en bortglömd restpost – förmågan att medla, förhandla och bygga politiska lösningar på väpnade konflikter. Under Ulf Kristerssons regering, med Pål Jonson som försvarsminister och Maria Malmer Stenergard som utrikesminister, har den militära logiken fått en närmast monopolartad ställning. Även den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist har varit en tongivande röst i den svenska säkerhetspolitiska debatten.
Fler vapen, större försvarsanslag och starkare avskräckning presenteras som svar på snart sagt varje säkerhetspolitisk fråga. Diplomatin har däremot reducerats till ett bihang ibland behandlad som om själva försöket att förhandla vore ett tecken på politisk opålitlighet. Detta är inte bara en förskjutning av politiska prioriteringar. Det är en försvagning av Sveriges strategiska handlingsförmåga.
Den som ifrågasätter upprustningens omfattning, Natoanpassningen eller DCA-avtalets konsekvenser riskerar att mötas av anklagelser om bristande solidaritet och sympatier för Ryssland. Och när saklig kritik misstänkliggörs i stället för att bemötas förlorar demokratin en nödvändig intellektuell motvikt. Och när erfarna fredsforskare avstår från att medverka i offentligheten av rädsla för utfrysning, då är problemet större än enskilda debattörers känslighet. Då riskerar själva kunskapsunderlaget för utrikespolitiken att krympa.
Det är särskilt allvarligt om, som rapporteringen kring SVT:s Agenda visar, att kvalificerade forskare inte längre anser det meningsfullt att delta i debatten. Decennier av svensk freds- och konfliktforskning borde vara en tillgång, inte en belastning som måste försvaras mot misstänkliggöranden. Att vilja förstå motparten är inte att stödja motpartens politik. Att förhandla med Ryssland är inte att legitimera invasionen av Ukraina. Det är att inse att krigets slut, Europas säkerhetsordning och risken för fortsatt eskalering inte kan avgöras enbart genom vapenleveranser.
Jan Eliassons beskrivning av Sveriges ensidiga militära upprustning som ”primitiv” träffar därför en öm punkt. En säkerhetspolitik som bara räknar materiel, militär förmåga och avskräckning men försummar diplomatiska kanaler är inte nödvändigtvis realistisk. Den kan tvärtom vara strategiskt närsynt. Avskräckning kan bidra till att förhindra angrepp, men den kan inte ensam formulera fredsvillkor, skapa förtroende eller förhandla fram en hållbar europeisk säkerhetsordning. Utan en politisk väg ut ur konflikten riskerar upprustningen att bli ett permanent tillstånd snarare än ett medel för att återupprätta freden.
Finland och Norge visar att det finns alternativ. Finlands president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre har nu, enligt den finländska presidentens kansli, talat direkt med Vladimir Putin efter ett möte i Oslo den 20 oktober. Ukraina konsulterades inför samtalet. Stubb har betonat att krigets slut påverkar grannländernas och hela EU säkerhet och att ett avslut kräver direkta diskussioner. Det är ett uttryck för politiskt ansvarstagande: att tala med en motståndare därför att konsekvenserna av att inte tala kan bli ännu farligare.
Norge har dessutom länge byggt upp institutionell kapacitet för fredsmedling och internationella förhandlingar. Landets diplomatiska erfarenheter har gett det tillträde till processer där framtida lösningar utformas. Sverige, som en gång odlade en internationell profil genom medling och fredsarbete, förefaller i stället ha gjort sig självt mindre relevant.
När Sveriges ambassadör i Österrike, Annika Ben David, vid en konferens nyligen sa nej till samtal med Ryssland och frågar varför sådana samtal över huvud taget skulle föras, blir kontrasten talande. Frågan är inte om Moskva förtjänar förtroende. Frågan är hur europeisk säkerhet ska kunna påverkas om diplomatiska kontakter avfärdas redan innan de prövats. Att vägra tala är också ett politiskt val men inget val som garanterar fred.
Samtidigt tycks svensk säkerhetspolitisk framgång allt oftare mätas i hur uppskattat landet är i Washington, Pentagon och den amerikanska försvarsapparaten för sina omfattande materielköp. Men att bli en attraktiv kund på den transatlantiska vapenmarknaden är inte detsamma som att vara en inflytelserik diplomatisk aktör. Lånefinansierad upprustning kan dessutom binda framtida politiska och ekonomiska resurser utan att i sig erbjuda någon väg till konfliktlösning.
Detta blir särskilt bekymmersamt när en ny europeisk säkerhetsordning ska formas och nästa generalsekreterare för FN så småningom ska utses. Vilket inflytande får Sverige om andra länder för samtalen, öppnar kanalerna och bygger förhandlingspositionerna medan Stockholm nöjer sig med att upprepa militära ståndpunkter? Sverige sitter inte längre bara på avbytarbänken. Vi riskerar att hamna i diplomatins utvisningsbås samtidigt som matchen om Europas framtida säkerhet avgörs.
En regering som tar fred och säkerhet på allvar måste kunna göra mer än att rusta. Den måste återuppbygga förhandlingskompetensen, skydda utrymmet för kritisk forskning och återupprätta diplomatin som ett självständigt politiskt instrument. Annars återstår en märklig svensk paradox, ett land som satsar allt mer på förmågan att möta krig, men allt mindre på förmågan inte krig ska starta och de krig som pågår ska upphöra.
