De senaste veckorna har en levande kulturdebatt pågått, till följd av Jonas Gardells krönika i Expressen om den samtida scenkonsten i allmänhet och dramatikerns betydelse i synnerhet. Åsikterna kring ämnet är många.
En del håller med honom om vikten av att värna den klassiska dramaturgins hantverk, medan andra anser att Gardell uttrycker ett förlegat synsätt och bortser från flera perspektiv kring dagens sceniska gestaltning. Visst kan man problematisera vissa av Gardells svepande formuleringar och ibland raljanta ton, men hans inlägg var inte utan poänger, väl värda att diskutera. Framför allt har han lyckats väcka liv i frågan om den konstnärliga kvaliteten i teaterns berättarkonst, men också i förlängningen kulturpolitikens roll i det hela.
Om debatten fortsätter hoppas jag att den framöver även inkluderar manusförfattare inom film- och tv-branschen. Det finns nämligen likheter mellan dramatikern och manusförfattaren, även om såväl medierna som yrkesvillkoren inte är identiska. För mig är detta dessutom djupt personligt.
En gång i tiden hade Umeå universitet ett konstnärligt kandidatprogram för manus inom film, tv-serier samt nya medier, som öppnade sin antagning var tredje år. När jag skickade in mina antagningsprov 2013 skedde det i konkurrens med 250 andra sökande, varpå 49 kom på intervju och slutligen blev 20 av dessa antagna.
Jag blev en av dem och var så lycklig, så stolt över att tillhöra en grupp studenter som på tre år skulle få ägna sig åt att utveckla sina kunskaper och kompetenser i dramaturgi. I år är det tio år sedan mina medstudenter och jag examinerades. Dessvärre tillhörde vi också den sista årskullen innan programmet tvingades att avvecklas av ekonomiska orsaker.
Under de tre åren lade jag märke till att nästan alla inom och utanför universitetet inte visste att den utbildningen ens fanns. Egentligen är det inte konstigt, eftersom manusförfattare är en relativt liten yrkeskår. Dessutom bygger filmindustrin på audiovisuella intryck som produceras, distribueras och konsumeras. Det gör att de yrkesgrupper som befinner sig vid inspelningsplatserna, vanligtvis den konstnärliga ledaren (regissören) eller de som står framför kameran (skådespelarna), ständigt hamnar i strålkastarljuset. Manusförfattare tenderar ha en undanskymd position, där mycket ensamarbete sker.
Det betyder dock inte att manusförfattarnas arbetsinsatser är oviktiga. Tvärtom. Det är ju manus som ligger till grund för en hel film- eller tv-produktion. Så varför är inte manusförfattarnas status högre? Det är en värderingsfråga man bör ta på allvar.
Kanske kan dramatiker och manusförfattare enas i en förnyad kamp för värdighet i dessa Tiktok-tider? Gardell skriver bland annat: ”En god dramatiker vet att spänningen uppstår i mellanrummen, pauserna, tystnaderna. Att ett skeende ska gestaltas och sedan överlämnas åt publiken att tolka och förstå, inte ängsligt förklaras. Sådant tar tid att lära sig behärska.” Ett resonemang som även gäller manusförfattare, vill jag påstå.
Ett gediget manusarbete kräver inte bara goda tidsmässiga och ekonomiska förutsättningar, utan även genuin respekt för den dramaturgiska kompetensen – i den mån den alls finns. Jag skriver gärna manus, gärna utifrån egna idéer men då måste jag också få betalt för det.
Svenska Freds kongress i Gävle. Jan Hammarlund, Tityo och Marit Bergman var där och sjöng för världsfreden.
Vad ska vi fredsduvor rösta på i det här riksdagsvalet?
