Kultursektorn utarmas mer och mer och kommer att dö om inte något görs. Vad skulle hända om alla Sveriges kulturarbetare gick ut i strejk? Skulle människor inse kulturens värde då? Det funderar Carina Henriksson, även känd som Glesbygdsdivan, på.
DEBATT. Vi kulturarbetare har blivit förbannat bra på att göra det omöjliga. Vi löser. Anpassar. Trollar. Tar ansvar. Arbetar kvällar, nätter och helger. Accepterar löner som inte tillnärmelsevis motsvarar kompetensen, tiden eller ansvaret. Slår knut på oss själva för att en föreställning ska bli av, en utställning öppna, en konsert genomföras, en verksamhet överleva.
Och vi gör det med ett leende.
För att vi älskar det vi gör. För att vi tror på konsten. För att vi vill göra nytta. Göra skillnad. Skapa mening, sammanhang, motstånd, mötesplatser, hopp.
Det är kulturens styrka. Men det har också blivit kulturens förbannelse. För vår passion har blivit systemets säkerhetsmarginal.
Så länge vi fortsätter leverera trots underfinansiering, orimliga villkor och ett allt mindre livsutrymme kan det se ut som att allt fungerar.
Det fungerar inte! En hel sektor håller på att utarmas och dö!
Från de fria kulturskaparna till institutionerna. Från arrangörerna till utbildningarna. Från de små scenerna till den kulturella infrastrukturen som helhet.
Bit för bit försvinner förutsättningarna.
Ändå går vi vidare. Så länge det finns tiljor att gå på. Så länge det finns mark att beträda. Så länge någon fortfarande kan tända en lampa.
Eldsjälarna brinner i båda ändar – som om det vore romantiskt att långsamt bränna upp sitt eget livsutrymme för att hålla ett samhällsbärande system vid liv.
Men passion är inte finansiering. Idealism är inte en arbetsmiljö. Kärlek till konsten är inte en lön. Och kulturarbetare är inte en outsinlig resurs.
Ändå fortsätter vi.
Varje dag genomför vi det som egentligen inte borde vara möjligt. Och kanske är det just därför ingen riktigt behöver ta ansvar för att det är omöjligt.
För vi räddar det. Igen. Och igen. Och igen. Men tänk om vi slutade?
Tänk om vi för en gångs skull inte sydde ihop det som spruckit. Inte trollade med knäna. Inte hittade den där sista lösningen. Inte tog det extra passet. Inte arbetade gratis. Inte resursimproviserade fram ännu en föreställning ur en budget som sedan länge slutat gå ihop.
Tänk om vi lät ridån gå ner.
Inte för att vi har slutat älska kulturen. Utan för att vi älskar den för mycket för att fortsätta se den monteras ned framför våra ögon.
Kanske är det dags för en kollektiv kulturstrejk.
Stänga scenerna. Tysta salongerna. Låta musiken upphöra. Låta konsten vila.
Låta Sverige tystna och mörkna.
Inte som ett hot. Som ett experiment. Som en fråga:
Vad händer med ett samhälle när de människor som varje dag skapar dess kultur slutar göra det?
När konst finns överallt märker vi den knappt. När den försvinner blir tomrummet omedelbart synligt och kännbart.
Vi kan inte bygga ett samhälles kulturliv på människors självuppoffring. Vi kan inte kalla det passion när det i praktiken handlar om överlevnad. Och vi kan inte förvänta oss att eldsjälar ska brinna för evigt.
För till slut brinner även eldsjälar ut.
Och då finns ingen som tänder lampan.
Så kanske är den verkliga frågan inte: Hur länge orkar kulturarbetarna fortsätta? Utan: Vad är Sverige berett att förlora innan man förstår vad kulturen faktiskt är värd?
Snart är det val. Då är vi inte bara kulturarbetare. Vi är väljare.
Vi har makten att fråga, kräva svar – och rösta därefter:
Vilket samhälle vill ni bygga?
Vilken plats har kulturen i det?
För kultur är inte pyntet på tårtan, ett tick i boxen eller klickbete.
Kultur är samhällsbygge, social hållbarhet, gemenskap, tröst, glädje och livshälsa.
Nu har vi chansen att påverka. Låt oss använda den.
För när ridån väl gått ner är det för sent att fråga vad kulturen var värd.
