I onsdags överlämnade Sanningskommissionen för det samiska folket sin rapport till regeringen. Den består av över 300 vittnesmål och en genomgång av hur den svenska staten under flera århundraden har bedrivit vad man enklast skulle kunna sammanfatta som ett kulturellt folkmord på det samiska folket. Samerna har blivit fråntagna sin mark och tvångsförflyttade, barn har tvingats att gå i nomadskolor där de skulle lära sig att tala ”riktig svenska”, man har mätt skallarna på dem och tvångssteriliserat vissa, tvingat dem att bli kristna och att ge upp stora delar av sin kultur.
Det är lätt att tänka att allt det här tillhör det förgångna, att vi är mycket klokare och mer upplysta i dag. Och visst, vi placerar inte längre barn i nomadskolor eller tvingar på dem kristendomen. Men rasismen och diskrimineringen av samer finns fortfarande kvar. Enligt en rapport från förra året hade sex av tio unga samer upplevt rasism eller diskriminering. Den visade också att det är vanligare med depression och självmordsförsök bland unga samiska kvinnor än bland majoritetsbefolkningen. Och diskrimineringen syns även på statlig nivå. De senaste åren har man fört en politik där man aktivt gynnat de stora gruv- och skogsbolagen – på samernas bekostnad. Dessutom har man fortfarande inte ratificerat ILO-konventionen 169 om urfolks rättigheter.
På plats när Sanningskommissionens rapport överlämnades var kulturminister Parisa Liljestrand (M). Däremot saknades exempelvis statsministern och många av de institutioner och statliga bolag som är högst ansvariga för det som samerna utsatts för genom åren såsom LKAB, Vattenfall, Sveaskog, universitetsväsendet och Svenska kyrkan. Kanske säger det också något om att många, trots den offentliga debatt som varit under de senaste åren, fortfarande inte har insett sin egen roll i det hela.
Det är som sagt lätt att tänka att det tillhör det förgångna, men mycket av det som samerna utsatts för sker även i dag mot andra folkgrupper. Dagen efter att Sanningskommissionens rapport överlämnades trädde nya regler om anhöriginvandring i kraft. Enligt dessa måste de som flytt till Sverige nu vänta i minst två år innan de ens får ansöka om att ta hit sin familj. Dessutom ställs horribelt höga inkomstkrav. Den som vill ta hit sin make och två barn måste till exempel tjäna 53 000 kronor i månaden, före skatt. Samtidigt pratar partiledarna återkommande om ”svensk kultur” som något bättre, överlägset andra kulturer (i synnerhet överlägset muslimsk kultur). Man för också en politik där flera rättigheter knyts till medborgarskapet – samtidigt som man gör det svårare att bli svensk medborgare.
Det är inte särskilt svårt att se parallellerna här. Främmande kulturer ska motarbetas och de som vuxit upp med dem ska assimileras in i ”den svenska kulturen”. På samma sätt som man en gång i tiden tvångsförflyttade samerna anser sig nu staten också ha rätt att bestämma var de flyktingar som kommit hit ska bo. Exempelvis får man i många kommuner inte längre bosätta sig i ”särskilt utsatta områden” och under asylprocessen förväntas man bo på flyktingförläggningar.
Man kan hoppas att sanningskommissionen leder till en offentlig ursäkt till det samiska folket. Men det räcker inte. För att en ursäkt ska vara något värd krävs också att de som utsatt samerna för oförrätter, övergrepp och kränkningar inser vad de har gjort och aktivt arbetar för att gottgöra det, i den mån det är möjligt. En ursäkt bör också leda till självrannsakan, att man kritiskt reflekterar över och ifrågasätter sitt beteende, och att man ser vilka andra som drabbats av den svenska överhögheten under årens lopp. En ursäkt borde därefter inte bara riktas till samerna utan också till de andra minoritetsgrupperna i Sverige – judarna, romerna, sverigefinnarna och tornedalingarna – samt till alla människor som invandrat till Sverige och vars kulturer vi ofta har klankat ner på. Det är det absolut minsta man kan begära.
Både V och MP har lagt förslag på hur man ska stoppa tonårsutvisningarna.
Sossarnas spinn om att V har gjort upp med högerpartierna är bara ovärdigt.
