Naturen behöver de vilda djuren för att dämpa följderna av klimatförändringen, skriver Emil Siekkinen. Om Sverige åter ska bli ett föregångsland inom klimatpolitiken måste vi skydda dem och samarbeta med naturen.
DEBATT. Det är vetenskapligt ofullständigt att utforma klimatpolitik utan att ta hänsyn till de vilda djurens ekologiska funktioner.
Den slutsatsen drar forskarna bakom uppropet Scientific consensus on wildlife and climate, som publicerades i juni 2026. Under de senaste åren har forskningen allt tydligare visat att vilda djur påverkar hur ekosystem lagrar kol, reglerar vattenflöden, återhämtar sig efter störningar, och står emot klimatförändringar. Ändå saknas de vilda djuren nästan helt i svensk klimatpolitik.
Den svenska klimatpolitiken behöver komma ikapp forskningen.
Under lång tid har klimatdebatten utgått från att flora, jordmån och mikroorganismer är de viktigaste aktörerna i kolets kretslopp. De är naturligtvis betydelsefulla. Men samtida ekologi visar att dessa system på helt grundläggande sätt är beroende av djuren, inte minst så kallade nyckelarter. Många arter formger själva förutsättningarna för att ekosystem ska kunna fungera som effektiva kolsänkor och motståndskraftiga landskap.
Toppredatorer är ett tydligt exempel. Genom att reglera växtätarnas antal och beteende minskar de betestrycket på trädplantor och unga vedväxter. När vegetationen återhämtar sig ökar skogens biomassa och därmed också dess förmåga att lagra kol. Enligt forskare vid brittiska University of Leeds, kan en varg i genomsnitt bidra till att fånga in 6 080 ton koldioxid årligen. Enligt gällande koldioxidvärderingar motsvarar detta ett klimatvärde på två miljoner kronor per varg och år. Hur stor kan rovdjurs klimateffekt bli i Sverige? Enligt Skogsindustrin bedöms de nuvarande betesskadorna minska skogens årliga koldioxidupptag med omkring 12 miljoner ton koldioxid. En halvering av dessa skador, som skulle kunna uppnås genom predation, skulle kunna öka skogens kolsänka med mellan 5 och 6 miljoner ton CO₂ per år.
Bävern är en annan av klimatpolitikens nyckelarter. I förhållande till antal, har bävern en oproportionerlig påverkan på sina omgivningar. Däggdjuret har en omfattande effekt på flora och fauna, både i vatten och på land, och höjer vanligtvis biodiversiteten. En schweizisk studie från 2026 visar dessutom att bäverdammar förändrar hydrologin i ett vattendrag på sätt som får betydande konsekvenser för hur kol transporteras och lagras. När vattenflödet bromsas upp, stannar vattnet längre i landskapet i stället för att snabbt forslas vidare nedströms. Därmed ökar möjligheten för kol att dröja kvar i landskapet.
Liknande processer pågår i haven. Fiskar, plankton och andra marina djur transporterar varje dygn stora mängder organiskt kol från havsytan till djuphavet. Där kan kolet lagras under mycket lång tid. Även här är djuren en del av själva klimatregleringen.
Detta innebär att biologisk mångfald inte längre kan betraktas enbart som ett naturvårdsintresse. Biologisk mångfald är också en klimatfråga.
De senaste åren har forskningen gällande detta stärkts och blivit allt tydligare Forskningen. En studie publicerad i Nature Climate change uppskattade att skydd och återhämtning av vilda djurpopulationer och deras ekologiska funktioner skulle kunna öka det globala upptaget av koldioxid med drygt sex gigaton per år. Djur kan naturligtvis inte ersätta snabba utsläppsminskningar. Men de kan förstärka naturens egen förmåga att dämpa klimatförändringarna.
Trots detta uppmärksammas djurens klimatnytta nästan aldrig i den svenska politiken. Klimatstrategier och samhällsekonomiska analyser fokuserar på markanvändning, vegetation, och innovation, och de arter som får kolbindande ekosystem att fungera ignoreras.
Det leder till en paradox. Sverige investerar miljardbelopp i tekniska klimatåtgärder samtidigt som politiska beslut ibland motverkar naturliga processer som kostnadsfritt stärker vattenreglering, kolinlagring, och landskapens förmåga att anpassa sig till ett klimat som förändras hastigt.
Sverige behöver därför ett bredare synsätt. Svensk klimatpolitik behöver systematiskt kartlägga hur svenska nyckelarter påverkar kolets kretslopp, klimatanpassning, och vattenhushållning. Den kunskapen bör integreras i framtida klimatstrategier, naturbaserade lösningar, och samhällsekonomiska analyser. Eftersom vilda djur bidrar till att stärka ekosystemens motståndskraft och öka deras förmåga att lagra kol bör detta också avspeglas i politiken. Vi behöver dra nytta av de klimatlösningar som redan utvecklats av evolutionen. Först när klimatpolitiken omfattar både teknik och fungerande ekosystem blir den komplett. De vilda djuren hör hemma i modellerna, analyserna, och planerna.
Sverige var i många år ett föregångsland inom klimatpolitiken. Om den ambitionen ska återuppväckas, måste vi börja samarbeta med naturens klimatarbetare, och skydda dem. Detta kommer inte bara att gynna vilda djur och natur, utan också människan och hennes civilisationer.
