Den väpnade konflikten i Kongo är inte en slump. Den gynnar företag som kan dumpa både arbetsvillkor och priser för mineraler som är fundamentala för den gröna omställningen, skriver Elias Efvergren.
Det är väpnad konflikt i Demokratiska republiken Kongo (DRK). ”Kan de inte få ordning på sina länder någon gång?” Det skakas på huvuden. ”Varför beskattar de inte bara, bygger upp sina stater, lägger av med all korruption och skärper till sig”, mumlas det.
Ja, hur kommer det sig att DRK verkar vara i en oöverskådlig och oändlig konflikt? Det framstår lätt som komplicerat och rörigt, svårt att sätta sig in i. Men om man skrapar lite på ytan är det plågsamt enkelt. Med det sagt behövs ändå en historisk förståelse.
Dåvarande Belgiska Kongo lyckades befria sig 1960. Ledaren som valdes till makten var Patrice Lumumba. Han gick inte med på de överenskommelser som Belgien och västländerna lade fram. Han hade den för västvärlden absurda visionen att Kongos resurser skulle gå till den kongolesiska befolkningen. För det blev han mördad. I hans ställe tog Mobuto Sese Seko makten, en kollaboratör till USA och Belgien som utan motstånd lät kolonialmakterna behålla den ekonomiska kontrollen över landet och tillsammans brutalt slå ner alla försök till motstånd.
Efter att Mobutos styre tog slut 1997 skapades 2002 en ny gruvlagstiftning där DRK gav rättigheter till västerländska företag, med väldigt fördelaktiga skattenivåer och rätt att kringgå arbets- och miljölagstiftning i landet. Lutundulakommissionen som genomfördes 2005 visade att dåvarande presidenten Joseph Kabila hade fått mutor av dessa företag.
Hur ser det ut nu då? Hur kommer det sig att det fortsätter att vara konflikter i östra Kongo?
Som i alla krig måste man först titta på vem som kan tänkas tjäna på det och hur. Om vi börjar med hur det tjänas pengar är det relativt lätt att förklara. DRK och speciellt dess östra del är en av världens rikaste regioner när det kommer till mineraltillgångar. De har bland annat tenn, volfram och tantal. Dessa sällsynta jordartsmetaller är fundamentala komponenter i elektronik och för bil- och flygindustrin, ja, för allt det som kallas den gröna omställningen. Av tantal har DRK 64 procent av jordens totala tillgångar. När det gäller kobolt har landet mellan 60 och 70 procent av världens reserver.
De som är fullständigt beroende av dessa metalltillgångar är bland annat Apple, som nu har dragits till domstol av DRK för att bidra till konflikten. Hur gör då Apple och alla andra teknikföretag? Jo, de köper från de stabila grannländerna Rwanda, Uganda och Burundi. Dit skickar de besiktningsteam som kommer fram till att mineralerna de köper är konfliktfria.
”Det låter ju bra. Vad är problemet?”
Ett av huvudproblemen är att det inte finns några sådana mineraltillgångar i dessa länder. Som Africa center for strategic studies skriver rörande coltan (en blandning av mineralerna Columbia och tantalit): ”… medan DRK erkänns som världens största coltanproducent rankas Rwanda, Uganda och Burundi som nummer tre, nio och elva, trots att de har väldigt begränsade egna tillgångar”.
Hur kommer detta sig? Jo, de smugglar från DRK.
I maj förra året tog milisgruppen M23 över gruvstaden Rubaya i Nordkivu i östra Kongo. Det har visats att gruppen har nära kopplingar till Rwandas ledning.
”Okej, så det är Rwanda som är den stora boven?”
De som verkligen tjänar på situationen är de företag som producerar och säljer vidare till den rika delen av världen. De senare är också uppbackade av sina stater. Tankesmedjan Egmont har bland annat rapporterat att EU gav bidrag till den rwandiska militären på 20 miljoner dollar, mitt under pågående brott mot internationell rätt och belagd smuggling av de så kallad blodsmineralerna.
Det är inte otur eller slump att det är väpnad konflikt i östra Kongo. Det är ett långsiktigt orkestrerat kaos som gynnar de företag (och de länder de har som hemvist) som tack vare laglösheten kan ha slavliknande arbetsvillkor och prisnivåer på mineralerna som är otroligt låga i relation till det värde de bidrar till att skapa.
För att få ett slut på konflikten behövs ett faktiskt självständigt DRK och ett slut på rovdriften på de kongolesiska naturtillgångarna. Det kan göras men för det behöver vi tvinga fram förändring.
