Anna-Karin Hatt, sannolikt Centerpartiets nästa ordförande, tar frågan om vilken statsministerkandidat partiet tänker stödja med ro. När Aftonbladet frågar henne säger hon att det finns en levande diskussion i partiet och att hon kommer att se till att de ”landar i ett tydligt förhållningssätt i god tid före nästa val”.
Många vill veta, men är Anna-Karin Hatts ovilja att måla upp röda linjer bara en svaghet? Muharrem Demirok drog sina linjer mot både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, och en sån inställning från C skulle onekligen komplicera en regeringsbildning.
Anna-Karin Hatt säger till Bulletin att hon tror att många partier framöver kommer att samarbeta åt nya håll. Jag tror inte att hon har sagt något särskilt om att aldrig, aldrig medverka till att V får inflytande. Det har inte varit aktuellt, men det borde inte heller vara något att vara rädd för.
Hon är väl etablerad som borgerlig politiker, bland annat har hon varit energiminister, it-minister och regionminister i Alliansregeringen. Sen har hon varit vd för arbetsköparorganisationen Almega och Lantbrukarnas riksförbund. Med mera.
Just därför borde hon kunna diskutera sakpolitik med Nooshi Dadgostar (V) lika väl som med Amanda Lind (MP), Daniel Helldén (MP) och Magdalena Andersson. S och C skulle tävla om att vara mest näringslivsvänliga, V och MP skulle få hålla i allemansrätten och agera sociala och miljömässiga samveten, och förhoppningsvis mer än så. Det skulle inte bli någon önskeregering, men vi skulle kunna lämna Tidömörkret och färdas mot framtiden.
Det är svårare att säga hur Centerpartiet skulle finna sin plats i högerblocket – man kan se på Liberalerna och förfäras över ett ”liberalt” småpartis tillvaro under klacken på Jimmie Åkesson. Och hur många små blåbruna partier har Sverige egentligen plats för?
Utan att någonsin ha varit centerpartist önskar jag dem ett bättre öde. Det finns något friskt i Centerpartiet, en liberal ådra som inte bara handlar om att rika ska bli rikare. De har ifrågasatt skolplikten, de vill att människor själva ska få bestämma om slutet på sina liv, de vill ha säkra konsumtionsrum för människor som injicerar droger och de vill inte ha sockerskatt. Bara som ett litet axplock.
Vad man än tycker i de enskilda sakfrågorna är det politik som inte är repressiv. Det handlar om att ge människor frihet och hjälpa utan att straffa. En form av grönska som en ny rödgrön röra skulle kunna behöva.
Världskulturmuseet låter inte Trump styra deras utställning om .
Trumps cancelkultur.
