Det har gått en vecka sedan den allvarligaste skolskjutningen i svensk historia. En vecka av förvirring, förtvivlan, ilska och sorg. En vecka av att försöka förstå, reda ut, famla i mörkret efter svar.
Det har också varit en vecka av spekulationer och försök att förstå motivet. Än så länge är det inte många uppgifter som framkommit, mer än att gärningsmannen tycks ha agerat ensam och att polisen hittills inte kunnat fastställa några ideologiska motiv. Må så vara – något som ändå är tydligt är att den som skjutit är en vit man, och de flesta av offren har invandrarbakgrund. Och i vanlig ordning omskrivs en vit gärningsman som ”isolerad” och som en ”ensamvarg” – men hade förhållandena varit de motsatta är det lätt att föreställa sig att det tidigt spekulerats kring ”misstänkt terrorist” eller ”potentiell gängkoppling”.
När jag lyssnade på statsminister Ulf Kristerssons tal till nationen i söndags blev det tydligt för mig hur splittrat vårt samhälle faktiskt är. Statsministern säger: ”Det finns bara ett Sverige: inte vi och dom, inte ung eller gammal, inte född här eller utomlands, inte land eller stad, inte höger eller vänster. Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet, och att vårda det, särskilt när mycket känns mörkt”.
Det är fint sagt, absolut, men det behöver sättas i kontext. Kristersson har byggt en regering som är beroende av Sverigedemokraterna – som definitivt gör skillnad på vi och dom, född här eller utomlands – och bara dagar innan dådet gjorde han själv en stark koppling mellan invandring och brott. Efter masskjutningen i Örebro var det tydligen plötsligt viktigare att prata om gemenskap och omtanke.
På vilket sätt tror statsministern att han är trovärdig när han pratar om gemenskap och kärlek, samtidigt som han och hans regering gång på gång faktiskt gör skillnad på folk och folk? Hur kan han säga att ”i Sverige så tror vi på människor” och samtidigt tycka att det ska bli lättare att återkalla medborgarskap? Hur kan han säga att ”kärlek och omtanke är så mycket starkare än hat och våld” och samtidigt leda en regering som vill att straffmyndighetsåldern för barn ska sänkas?
I talet citerar Kristersson drottning Silvia, som undrar vart det fina Sverige tagit vägen, och säger att vi måste bygga upp det fina landet igen. Är man på ett lite cyniskt humör är det lätt att tycka att det låter misstänkt likt hur en viss maktgalen snubbe på andra sidan Atlanten brukar uttrycka sig. Det antyder att det funnits något statiskt tillstånd förr i tiden, som var bra och fint och gott – när nu det kan tänkas ha varit. Vi tenderar att glömma och försköna det förflutna, och det är riskfyllt att uttrycka sig så.
Hur som helst gjorde både drottningen och statsministern det, och statsministerns svar tycks vara att ”hat inte besegras av hat, utan av att vi sluter upp och enas bakom allt det som vi älskar i vårt land, allt det vi vill skydda och bygga vidare på”.
Och om han faktiskt menar allvar med det förväntar jag mig en radikalt annorlunda politik framöver, där resurser läggs på att minska splittring och rasism i vårt land. Jag förväntar mig en politik som inte utgår från mer våld, hårdare straff och starkare inskränkningar av individens frihet, utan från mänskliga rättigheter, i synnerhet barns rättigheter, där alla människor får utrymme att leva ett gott liv, fritt från våld. Jag förväntar mig en politik som faktiskt tar avstamp i gemenskap och omtanke, med empati i centrum. Jag förväntar mig en politik som möjliggör att varje individ kan få känna sig trygg, så att risken för såväl isolering som radikalisering minskar. Om statsministern menar allvar med att det viktigaste för honom är att göra Sverige tryggt förväntar jag mig en betydligt mer medmänsklig politik framöver.
Äntligen har det eviga regnet ersatts med lite sol.
Donald Trump blir bara mer och mer galen.
