Inom hästsporten talar man om hästvälfärd – att ridhästar och travhästar ska ha det bra och slippa djurplågeri. Men många gånger blir det mer en fråga om att ändra detaljer i regler än om att förändra hästarnas verklighet, skriver Lollo Hernander.
Välfärd är just nu på alla hästmänniskors läppar. Debatten kring våldet och den bristande välfärden inom hästsporten har lett fram till en stark opinionsmässig påtryckning på sporten att visa på förändring mot förbättrat djurskydd och ökad hästvälfärd. Det verkar dock som att hästsporten har drabbats av welfare washing. Att prata om något leder inte automatiskt till förändring, och att göra små ändringar i detaljerade regelverk gör på det stora hela kanske ingen större skillnad för hästarna?
Begreppet welfare washing, eller ”välfärdstvätt”, myntades 2021 av norska forskare i en artikel om desinformation kring djurvälfärd inom djurindustrin. Det är en anpassning av ordet ”greenwashing” som länge använts som ett nedsättande ord för att beskriva företags påstådda, men i realiteten inte riktiga, ansvarstagande för miljöfrågor. På samma sätt menar forskarna att livsmedelsproducenter kan skönmåla sitt påstådda engagemang för djurvälfärd, utan att egentligen ta ansvar för det.
Dessa resonemang är applicerbara även på hästsporten och det etiska dilemma som både publik och utövare står inför. Hur kan vi försvara vårt nyttjande av hästar för sport och nöje, samtidigt som vi är medvetna om att det medför djurskyddsproblem? Detta går bara om sporten visar att de tar tillräckligt ansvar för frågorna. Men tänk om de i själva verket inte gör det?
Även om begreppet ännu är förhållandevis okänt så började problemen med hästsportens welfare washing närapå samtidigt som den stora debatten om hästvälfärd tog fart efter OS i Tokyo 2021, då en publikstorm av aldrig tidigare skådat slag lät sig höras, med skarp kritik mot hästvälfärden under spelen. Det ifrågasättande från allmänheten som uppstod efter OS följdes de efterföljande åren av ständiga skandaler inom hästsporten, där framgångsrika ryttare ertappats bland annat med hästmisshandel och tortyrliknande träningsmetoder. Sporten har, som ett slags fight-or-flight-reaktion mot detta hot mot sin existens, tillsatt kommissioner, kallat till krismöten, stängt av och bötfällt enskilda ryttare och inte minst pratat hästvälfärd under otaliga möten, konferenser, webbinarier och generalförsamlingar – men leder det till någon strukturell förändring?
Welfare washing kännetecknas av brist på transparens, ovilja att ta ansvar, brist på förankring i etiska ställningstaganden, en vilja att hålla fast i traditioner och låg ambitionsnivå. Dessutom är saknar förändringsarbetet ofta förankring i kunskap, är på detaljnivå, återspeglar inte samhällets förväntningar, tillåts inte kräva resurser, dröjer eller uteblir helt.
Det största problemet med welfare washing är att det stoppar upp det sanna förändringsarbetet. Vi ser just nu en tendens att till att ”alla” vill profilera sig i hästvälfärdsfrågor genom att prata om dem, skriva om dem eller debattera dem. Ingen vill vara den som är sist att ställa sig på hästarnas sida. Det ställningstagande som hästmänniskor ägnar sig åt görs dock ofta på banala sätt. Man ”tar avstånd” från våld och misshandel, pratar om att hästens mest grundläggande behov måste tillgodoses och att kärleken till hästen är det som styr verksamheten. Men är det inte något som alla hästsportutövare kan ställa sig bakom? Etiken, progressiviteten och de skarpa förslagen lyser med sin frånvaro, och därmed bromsas förändringsarbetet.
Utåt sett ser det ut som att flitens lampa lyser och att hästvälfärden nu snabbt kommer att omhändertas under stort ansvar, men de små förändringar som skett tyder på att några egentliga ansträngningar i ordet bemärkelse faktiskt inte har gjorts från sportens sida. Det som hänt de senaste tre åren har framför allt lett till att enskilda ryttare en tid har tappat sin status som förebilder, men detta har skett framför allt på grund av drev i sociala medier och inte på grund av sportens avståndstagande, och i många fall är de redan tillbaka inne i värmen igen. I övrigt har mycket små regeljusteringar genomförts, som är på tämligen låg detaljnivå. Exempelvis har man på internationella tävlingar infört ett verktyg som ska kontrollera att nosgrimman inte är för hårt spänd och man låter kandarbett vara frivilligt (men fortfarande tillåtet) i de högsta dressyrklasserna.
Välfärdsarbetet inom hästsporten behöver bli mycket mer progressivt och etiskt utmanande. Sporten behöver komma ifrån sina gamla traditionella och konservativa strukturer som definierar hur hästsport ”måste” se ut. Vad är det som säger att det är snabbast, högst eller vackrast som ska mätas? Det kanske är harmoni, frivillighet eller närmast en idealtid som borde vara formen för bedömningen – om vi alls ska ha hästsport? Hästsporten behöver också bli betydligt mer transparent och myndigheterna i Sverige behöver ställa högre krav på ridsportens ansvar för djurskyddsfrågorna. Sportens eget förändringsarbete är alltför knapphändigt. Myndigheter och politiker får inte falla för hästsportens polerade välfärdsarbete, när det i själva verket inte leder till mycket förändring under ytan.
