Ciao, ni hao, servus, moi, hej och hallå – det finns många sätt att hälsa. En syl i vädret har tittat närmare på vad det egentligen är vi säger till varandra när vi möts, och varför vi just säger hej.
Folk säger hej i hela Norden, utom i Island, och där finns ett hæ som används likadant. Men halló är vanligare, och så används ett ord som har en variant när man hälsar på en kvinna och en annan när man hälsar på en man: sæl respektive sæll.
Säll kan man vara på svenska också. Det betyder ungefär lycklig, som när Pierre Isacsson gick ner i sin källare där han levde sällare i hitlåten 1974, om du minns. Det är fest hemma och han står ut några timmar, ”smilar och går åt” men sen vill han ner på ”en lugnare nivå”. I källaren väntar hans ångmaskin och ett glas vin. Ibland används säll förresten också om lätt berusning.
Sæl, sæll och säll delar ursprung med salig, men säll- i sällsynt, sällsam och sällan är ett annat ord.
Hej var från början inte en hälsning, utan något man ropade av glädje, entusiasm eller förvåning, eller för att påkalla uppmärksamhet. Hej tomtegubbar, hej och hopp, hej vad det går! Eller som uttryck för beslutsamhet: ”Hey iach går til min fader igen” säger den förlorade sonen i Psaltaren – han som lämnade sin familj, gjorde av med sitt arv och fick leva som fattig svinaherde. Tills han alltså bestämde sig för att återvända och familjen firade med att låta den gödda kalven sätta livet till.
I var mans mun
Men ”i vissa kretsar” har hej använts länge som hälsning också, meddelar den historiska ordboken SAOB. ”Gick från winet, / .. Mötte Swijnet / Och skrek hey, go dag Camrat” skrev poeten Johan Runius, för övrigt den första kända Göteborgsvitsaren, 1710.
Att det fick större spridning hade att göra med att medlemmarna i Götiska förbundet tyckte att det var vikingaaktigt och började hälsa så på varandra i början på 1800-talet. Götiska förbundet var ett litterärt sällskap som vurmade för ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”, och är det än i dag.
Studenter i Uppsala plockade upp ordet på 1870-talet, och lite senare började Ungsocialisterna använda det, alltså den anarkistiska organisation som senare började ge ut Brand. Därifrån spred det sig, och sedan 1930-talet är hälsningen hej i var mans mun.
Från början var det informellt, men numera används det i alla sammanhang som jag kan komma på … eller kanske skulle en präst inte säga hej till Gud i en bön? Men därom får kunnigare personer uttala sig.
Till er tjänst
När jag var liten på sextiotalet skulle barn säga goddag, ta i hand och niga respektive bocka för äldre personer, i alla fall när man träffade dem första gången. Det var nog lite gammaldags redan då, och de enda som niger numera är kvinnliga idrottare som tar emot medaljer.
Det var länge sedan jag hörde någon hälsa med goddag – på svenska. Men globalt är det vanligt att hälsa med att önska den man möter en god dag. Tyska guten Tag, franska bonjour, italienska buongiorno, finska hyvää päivää och många fler betyder samma sak.
På kinesiska, närmare bestämt på mandarin, säger man ni hao. Ni betyder du och hao betyder bra, så det är också en välgångsönskning. Men det är lite formellt – vänner emellan säger man något som liknar hallå eller hej. Båda finns, och de är engelska lånord.
”Dvalin, till er tjänst”, säger dvärgarna i Tolkiens böcker när de presenterar sig, med reservation för att allihop inte heter Dvalin. Hans namn är förresten en direkt motsvarighet till Trötter i Snövits dvärgkrets, det kommer av dvala och betydelsen är i linje därmed.
Men det är inte bara sagodvärgar som hälsar genom att erbjuda sina tjänster – det är vanligt på många språk. På svenska var ”er ödmjuka tjänare” en vanlig fras på 1700-talet, och dagens tjänare, tjena, tja och tja ba’ kommer därifrån. Latinets servus betyder slav eller tjänare, och det används än i dag på tyska i Österrike och Bayern.
Italienska ciao är enligt språkpodden Words unravelled – som förresten härmed rekommenderas – troligen det globalt mest utbredda hälsningsordet. Det kan användas på många olika språk, som både hej och hej då. Det betyder också tjänare eller slav.
Växeln, hallå hallå
Hallå var något man sa på sjön innan Thomas Edison initierade det som hälsningsfras i telefon. Ursprungligen var det en variant på hoi – hej på holländska – och mer ett uttryck för överraskning än egentligen en hälsning. Ungefär som man numera kan säga ”men hallå” när någon säger något som låter helt osannolikt.
Alexander Graham Bell tog patent på den första telefonen 1876, och då sa man ”Är du där?” eller ”Hör du mig?” eller något liknande när man svarade. Bell föreslog att man istället skulle använda ahoy, som svenska ohoj, ett annat uttryck som sjömän använde till sjöss.
Thomas Edison, som också var telefonpionjär, uppmanade sina kunder att svara hello när de lyfte på luren. När de första telefonkatalogerna trycktes 1878 innehöll de grundliga instruktioner till telefonägarna, bland annat att de skulle svara med hallå.
Så småningom började hallå användas även utan vare sig fartyg eller telefoner i sikte. Men än i dag är det något man ropar på avstånd eller för att se om någon är där. Inte något man säger när man kramar om en kär vän eller tar en ny kollega i hand.
Moi mukulat
Nu ska den här språkkrönikan sys ihop, och vad hittar jag då om inte en lös tråd? Hej används i hela Norden, skrev jag. Men Finland, då? Jo, finnarna har lånat in det som hei och använder det mer än något annat hälsningsord. Det uttalas lite mjukare i slutet, i istället för j, och den skillnaden används ibland för att signalera till någon man inte talat med förut om man tänker tala finska eller svenska.
Moi mukulat, Hej små knattar, hette en gång ett finskt barnprogram i SVT. Moi är ett alternativ till hej, men ursprunget var länge oklart.
Forskare har undersökt ordets historia, och det visar sig komma från ett holländskt ord som betyder vacker. Kanske var det en önskan om vackert väder?
Liksom hej och hallå var moi från början en hälsning som sjömän använde när deras skepp möttes på havet. Samma ord som man kan ropa till en vän i folkhavet i dag.
