Klimatriksdagen startar: ”En helt annan klimatpolitik behövs”

Kanhända är stämningen mer uppsluppen och klädstilen ledigare, men det mesta liknar en helt vanlig konferens. Året är 2018 och jag besöker Klimatriksdagen, som då hålls i Stockholms universitets stora möteslokal Aula Magna. ”Vanligt folk” dominerar, men i vimlet syns också några experter – bekanta ansikten för den som varit med ett tag – samt några politiker ”kända från tv”. Programmet är omfattande och livliga samtal pågår överallt; spontant bland mässmontrar och i korridorer, men också i rundabordssamtal av mer strukturerat slag. Kärnan i Klimatriksdagen är folklig delaktighet. Alla deltagare kan lägga fram förslag, delta i diskussioner och rösta. Efter mötet lämnas de skarpa förslagen till politikerna och används i kampanjer riktade till allmänheten.

Den allra första Klimatriksdagen hölls i Norrköping 2014, ett initiativ av miljöengagerade krafter som ville sätta klimatet högre på den politiska agendan. Årets Klimatriksdag, som äger rum i helgen, är den fjärde i ordningen, och några saker skiljer sig från tidigare år. För det första hålls den tidigare än brukligt, med förhoppningen att göra klimatet till en stor valfråga 2026. Den har också ett uppdaterat upplägg; med fokus på att finslipa Klimatriksdagens omställningsplan samt utveckla strategierna för klimatkampen. Därtill bygger arbetsprocessen i högre grad än tidigare på så kallade deliberativa metoder, där samtalet står i centrum, något som resulterat i den nyutgivna handboken Så genomförs lokala klimatrådslag. 

Hålls valår

Även mellan de stora klimatriksdagarna, som hålls i samband med valår, pågår arbetet genom den ideella föreningen Klimatriksdagen. Det är många som engagerar sig, en av dem är Torbjörn Vennström, ordförande i föreningen Klimatriksdagen och den som bär huvudansvaret för evenemanget Klimatriksdagen. Han har varit med från start, och hans egen aktivistresa började långt tidigare än så, nämligen vid folkomröstningen om kärnkraft.

– Jag var med i Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen 1979–1980. På den tiden gick vi runt och knackade dörr, folk öppnade och vi kunde ha riktiga samtal. Dessutom organiserade Folkkampanjen möten i nästan varje kvarter, minns han.

Därefter tog andra frågor över, som integrationen, men i början av 2000-talet återkommer han till miljöfrågan. FN:s klimatpanel IPCC släpper allt mer alarmerande rapporter och Mark Lynas bok, Sex grader: Vår framtid på en varmare jord, får honom att engagera sig i klimatrörelsen. 

– Jag inser då att vi går mot ett globalt sönderfall av civilisationen om vi inte hejdar klimatförändringarna, säger han.

Kritik mot regeringen

Angreppen mot regeringens klimatpolitik har duggat tätt den senaste tiden. Nyligen riktade Klimatpolitiska rådet, som granskat klimatpolitiken i åtta år, skarp kritik mot regeringens insatser – och menar att de är otillräckliga för att Sverige ska nå sina klimatmål. Även om vissa steg tagits i rätt riktning är det långt ifrån tillräckligt.

– Vårt huvudbudskap i år är att Sverige behöver stödja EU:s klimatledarskap. Det gör man på två sätt, genom att leverera på våra egna åtaganden och genom att agera aktivt och offensivt på EU-politikens fortsatta utveckling, sa Åsa Persson, ordförande för Klimatpolitiska rådet, när hon presenterade granskningen.

Klimatminister Romina Pourmokhtari valde att inte närvara vid presentationen, något som alla hennes företrädare gjort. Hon kommenterar senare rådets slutsatser med att målen är högt satta, och att ingen regering nått dem fullt ut.

– Vi är inte framme, men vi är på god väg. Vi måste öka takten, vi måste accelerera vårt arbete, men det går i rätt riktning, säger hon till Sveriges radio.

 Även OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, uttryckte nyligen oro över Sveriges förändrade klimatpolitik. OECD utvärderar sina 28 medlemsländers klimat- och miljöarbete vart tionde år och ser nu med skepsis på de svenska besluten om sänkt reduktionsplikt och drivmedelsskatt. Dessutom menar organisationen att Sverige gör alldeles för lite för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. 

I Dagens nyheter svarar Romina Pourmokthari på den kritiken med att klimatpolitiken måste vara förenlig med ekonomisk tillväxt och att reformerna måste kunna ”omfamnas av näringslivet såväl som av den breda allmänheten”.

Stöd för kraftigare politik

Samtidigt visar årets klimatbarometer från Världsnaturfonden, baserad på 2000 intervjuer, att hela sju av tio oroar sig för hur framtida generationer kommer drabbas av klimatförändringarna. Lika många anser att regeringen borde göra mer – både för klimatet och för att skydda naturen i Sverige. Stöd för en kraftfull klimatpolitik tycks alltså finnas, och när klimatrörelsen samlas för årets Klimatriksdag är budskapet tydligt:

– Vi tar inte ställning till vilka partier som för politiken, men en helt annan klimatpolitik behövs. Trots allt annat som händer just nu gör vi allt vi kan för att omställningsperspektivet ska finnas med i valrörelsen, säger Torbjörn Vennström.

Klimatriksdagen handlar också om att konkretisera hur förändringen ska gå till. Många miljöorganisationer kämpar just nu med minskade bidrag till följd av policyförändringar, och upplever samtidigt att det blivit svårare att få gehör.

– Vi behöver samla idéer för hur vi tar nya tag. Det finns ingen regering för klimatrörelsen att ha en dialog med. Trots att föreningar samlat in tusentals namnunderskrifter går det inte ens att få en tid för överlämning hos en minister. Då blir det svårt att visa att det finns en opinion.

Inför årets Klimatriksdag presenteras två dokument: en omställningsplan och en metodbok för hur lokala klimatrådslag kan genomföras. Omställningsplanen kommer användas som utgångspunkt för temadiskussioner om energi, transporter och skog – tre nyckelområden för att minska utsläppen.

– Men planen innehåller omkring 200 förslag, så frågan är vad som är viktigast att regering och riksdag gör just nu. Den prioriteringen gör vi under själva klimatriksdagen, säger Torbjörn Vennström.

Kompensera utsatta

Torbjörn Vennström lyfter några av de konkreta förslag som finns i omställningsplanen. Ett handlar om ett nytt system med vägavgifter som belastar dem som kör stora bilar i stadsområden men skyddar dem som har bil i glesbygd. Ett annat gäller skydd av skog, där skogsägare som drabbas ska ersättas. Men allt i klimatfrågan kan inte kokas ner till enskilda åtgärder, menar Torbjörn Vennström, och de försöker få med ett ”systemperspektiv”.

– Vi behöver prata om att klimatomställningen är en stor resa för samhället, att den innebär utmaningar. Men politikerna försöker säga att vi ska märka av den så lite som möjligt, det tror jag är fel väg att gå. 

Samtidigt måste reformerna vara genomtänkta, betonar han.

–  Undersökningar visar att människor förstår att vi behöver ställa om, men att det finns en oro, till exempel för att förlora jobbet. Här måste staten gå före, ta fram ett investeringspaket och skydda vissa saker i omställningen. 

Startskottet för Klimatriksdagen var frustrationen över att politikerna inte gjorde tillräckligt. Genom åren har det kommit in 600–700 förslag och omställningsplanen bygger på dessa. Men minst lika viktigt har det varit att skapa en mötesplats där medborgarna får en aktiv roll i klimatarbetet. Ett konkret resultat av det arbetet är projektet med Klimatrådslag.

Ur ett nätverk med drygt 100 klimatgrupper, Folkforum för lokal klimataktivism, föddes idén om lokala rådslag. Modellen bygger på principerna för medborgarråd – där dialog, utbildning och en strävan efter representativt och slumpmässigt urval står i centrum. För att nå en bredare grupp använde man kommunernas föreningsregister, och bland anmälningarna lottades gruppen fram med hjälp av en särskild mjukvara. Varje rådslag samlade 40 deltagare.

Den folkliga delaktigheten är avgörande för att människor ska acceptera omställningen, menar Torbjörn Vennström.

– När vi får vara med och tycka till ökar acceptansen. Omställningen handlar också om att jag gör förändringar i min vardag. När människor börjar prata om klimatfrågan väcks också frågan: vad gör jag? Små förändringar kan leda till större, och det politiska perspektivet kan gynna den privata omställningen.

Komplement i demokrati

Jenny Mark Ketter har, tillsammans med kollegan Kerstin Edquist, varit projektledare för klimatrådslagen och ser initiativet som ett värdefullt komplement till den representativa demokratin. Med hjälp av utbildning och medskapande samtal leder rådslagen till konkreta förslag. Till skillnad från traditionella medborgardialoger präglas de av en starkare jämlikhet mellan deltagarna. 

 – Det innebär att det finns en mottagare som är nyfiken och vill lyssna in invånarnas förslag. Eftersom politiker och tjänstepersoner är med som likvärdiga deltagare i klimatrådslagen upplever många att makthavarna, de som sedan ska fatta besluten, kommer närmare. 

På det viset inser människor att det finns en möjlighet att påverka framtiden, menar Jenny Mark Kletter.

 – Vi är övertygade om möjligheterna att skapa förändring i klimatpolitiken genom att agera och verka lokalt i lokala klimatrådslag.

Jenny Mark Ketter beskriver metoden som deliberativ – ett begrepp som betyder att överväga eller rådslå. Inom politik och samhällsteori syftar det på processer där människor gemensamt diskuterar och reflekterar sig fram till beslut. I dagens samhälle är vi mer vana vid beslut som ett resultat av debatt och omröstningar – ofta som en maktkamp. Med lång erfarenhet av medskapande processer menar Jenny Mark Ketter att deliberativa metoder tränar oss i att lyssna och förstå, snarare än att enbart argumentera för att vinna. Hon hoppas att handboken som nu lanserats ska bidra till att den här typen av processer sprids och får fäste i fler sammanhang. 

– Genom den här mer ödmjuka processen öppnar vi upp för ett samhälle där vi kan leva tillsammans i större gemenskap. Det är inget som ett enskilt politiskt beslut kan skapa.

I klimatrådslagen arbetade deltagarna även med visioner, där målet var att frigöra sig från kortsiktiga planer och istället fundera på frågan: Vad vill vi se för stad 2050? Då är det oftast inte fler laddstolpar vi vill ha, utan värden som gemenskap, tid och grönska, berättar hon.

– Vi måste förstå glappet mellan där vi är och där vi vill vara. Jag tror att storytelling och visionsarbete är viktigt för att vi ska mäkta med att göra den omställning vi behöver göra.

En lärorik process

Klimatrådslag har hittills genomförts i Malmö, Borås och Sollefteå. Fem platser reserverades för kommunerna och där ingick politiker från både majoritet och opposition, samt någon tjänsteperson. Miljökommunalrådet Sofia Hedén (S) deltog i Malmös rådslag och hon upplevde processen som ”väldigt lärorik”.

– Vi lyckas diskutera oss fram till otroligt många förslag, varav många känns genomförbara. Det är också något att ta med sig när det gäller medborgardialog i största allmänhet.

Kan du ge exempel på förslag som kan bli verklighet?

– Förslag kopplade till trafiken till exempel, en del av dem har vi rådighet över i stan, som att omvandla fler gator och lämna mer plats till cyklar. Sedan är det annat som är regionfrågor, som taxorna i kollektivtrafiken.

Flera förslag handlar också om sådant som kommunen redan arbetar med. 

– Vi gör otroligt mycket på miljöområdet, men många känner uppenbarligen inte till det. Det gav mig mycket som politiker att inse hur vi behöver nå ut med vårt arbete till Malmöborna i stort.

Sofia Hedén skulle gärna se ett bredare deltagande i framtida rådslag och att grupperna blir ännu mer lokala. Då kan det även bli en samhällsgemenskap kring det, menar hon, och man kan träffas spontant i kvarteret och prata vidare. 

Finns det hopp?

Jag frågar Klimatriksdagens ordförande Torbjörn Vennström hur han ser på läget i dag – finns det hopp eller inte?

– Både och, det är nog det mest ärliga svaret. Det finns mycket kring förnybar energi som går åt rätt håll, och jag tror att vi kommer kunna ställa om energisystemet. Sen är det ett bekymmer att vi också behöver hantera utmaningen kring biologisk mångfald och exploateringen av naturresurser. Hur kan vi göra det på ett rättvist sätt? Vi har börjat prata i termer av tillräcklighetsekonomi, men det kommer att bli en svår nöt att knäcka för dagens politiker.

Torbjörn Vennström tror att det finns en vinst att hämta i omställningen, när vi väl landar i det, nämligen en bättre hälsa.

– Vi kommer att stressa mindre, för att vi har insett att det inte var så viktigt att flyga till Maldiverna eller ge oss ut på en jorden-runt-resa. Det kan gå lika bra att sitta och ljuga vid ett kafébord.

Han menar att vi har skapat en ”bedräglig puls” i jakten på det senaste – en ny klänning eller något annat.

 – Den hetsen är svår att stoppa, särskilt med tanke på sociala medier och den drivkraft som finns där. Men när vi väl slutar jaga kommer vi inte sakna det, vi kommer köra på med tröjan vi har tills den faller sönder.

Rädslan för förlust och olust är stora hinder i ett välståndsland som Sverige, menar Torbjörn Vennström.

– Vi tror att vi förlorar massor, det blir en broms för klimatomställningen. Men vi kan inte fly från den känslan, vi måste möta den tillsammans. Att ställa om är jobbigare än att leva det omställda livet.

Han tror att ”den sociala brytpunkten” är nära, och att vi behöver bygga allianser.

– Klimatrörelsen har svårt att samarbeta med företagsvärlden på grund av risken för greenwashing. Men kanske måste vi släppa på den beröringsskräcken. Annars riskerar vi att förlora det goda i jakten på det perfekta.