Krönikor

Suicidprevention – mer än bara krishantering

Ulf Kristersson fyllde 60 år innan årsskiftet och det har han firat stort under en månads tid, med en resa till Sydamerika med familjen i tio dagar, därefter en privat tillställning på Sagerska Palatset och nu senast ett större arrangemang på Rosenbad under januari, där över 350 personer – däribland affärsmän, lobbyister och militären – var inbjudna. Många har med rätta upprörts över att statsministerns utdragna, påkostade firande skett på skattebetalarnas bekostnad. Att slösa med offentliga medel på detta sätt väcker en konstig signaleffekt, med tanke på att det råder ekonomiskt kärva tider för så kallat ”vanligt folk” i spåren av skenande räntor och inflation.

Utöver detta finns något annat som provocerat åtminstone mig innerligt. I ett videoklipp på Instagram uppmanar Kristersson att donera pengar till Suicide Zero och Mind, två ideella organisationer som arbetar med att förebygga psykisk ohälsa och självmord. ”Hjälp dem att hjälpa andra”, säger han och understryker vikten av att ”som medmänniskor, kollegor, vänner och familj att prata med dem som vi tror mår dåligt”.

Efter att ha sett det här klippet känner jag hur något skaver inombords. Sakta men säkert inser jag att det finns något djupt osmakligt med att som statsminister försöka framställa sig själv som omsorgsfull inför människor på kanten till livets avgrund, samtidigt som ens politik blottlägger något helt annat. Regeringen genomför enorma nedskärningar på välfärden (SKR räknar med ett underskott på 24 miljarder kronor i år för regionerna). Bland annat har sjukvården över hela landet allvarliga problem med brist på såväl vårdplatser som personal – något som i förlängningen drabbar patienterna.

Av det skälet undrar jag huruvida den cyniska tanken då är att ansvaret för suicidprevention skall delegeras till civilsamhället? Att den ideella sektorn med stödlinjer förväntas arbeta oavlönat för att rädda människoliv? Missförstå mig rätt, Suicide Zero och Mind gör oerhört betydelsefulla insatser, men vad är statens, regionernas och kommunernas ansvar, undrar jag?

Självmord och psykisk ohälsa är svåra ämnesområden, och det skulle krävas en hel artikel i sig för att gå in närmare på detta. Det finns en rad olika faktorer som utgör komplexa samband, liksom det finns ett intersektionellt spektrum – det vill säga, att flera identitetsdimensioner samverkar, till exempel ålder, ”ras”/etnicitet, sexualitet, funktionalitet och kön. Ensamkommande flyktingbarn är exempelvis en sårbar grupp, där många upplevt självmordstankar. HBTQ-personer en annan, utförsäkrade en tredje, och så vidare.

Komplexiteten gör att man bör utgå från ett större samhällsperspektiv, för att därigenom bredda bilden av suicidprevention. Krishantering är väsentligt, men bör kompletteras med en rad trygghetsskapande åtgärder, till exempel ekonomisk trygghet, trygga bostäder, trygg skolgång, ökad tillgänglighet till psykiatrin, föräldrautbildning och stödprogram. Suicidprevention handlar om att kunna känna sig behövd och respekterad, att uppleva att ens liv och tillvaro är meningsfull.

Denna insikt tycks dessvärre lysa med sin frånvaro hos Tidögänget, av de repressiva diskurserna att döma.

Artistuppropen mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest.

Israel har hittills mördat över 25 000 palestinier i Gaza.