I veckan gick MP:s nya språkrör Amanda Lind ut i Dagens Nyheter och menade att en gräns bör sättas för ekonomisk tillväxt. En ständig tillväxt på en planet med begränsade resurser är inte möjlig, menade hon. ”Om inte politiken går in och sätter gränser för den ekonomiska utvecklingen kommer vi inte klara klimatomställningen”.
Kritikstormen lät inte vänta på sig. Linds uttalanden ansattes hårt av både liberala ledarskribenter och talespersoner från de övriga oppositionspartierna S, V och C. ”Märkligt med filosofiska diskussioner på den här nivån” menade Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ida Gabrielsson. ”Helt bakvänt” tyckte Martin Ådahl (C) och Magdalena Andersson insisterade på att vi måste ha tillväxt (om än en ”miljömässigt hållbar” sådan, vad nu det ska betyda).
De flesta av Linds kritiker är inne på samma spår – en växande ekonomi är inte dåligt för klimatet, så länge de varor och tjänster som cirkulerar inom ekonomin produceras på ett resurssnålt och energieffektivt sätt. Grön tillväxt, med andra ord. I Socialdemokraternas och vänsterpartisternas värld görs detta inom den socialdemokratiskt statsstyrda kapitalismen, där staten styr in marknaden på en ”grön” väg. Hade Centerpartiet fått önska hade man i sann neoliberal anda litat på att marknaden löser klimatkrisen på egen hand.
Förankrade i en tro på att inga större förändringar behöver göras i ekonomins struktur viftar de bort Linds uttalande som miljöpartistiskt flum – ännu ett exempel på hur dåligt förankrat partiet är i verkligheten.
Men här är det miljöpartistiska språkröret faktiskt inne på rätt spår. För kritiken till trots så står forskningen på Amanda Linds sida.
Grön tillväxt som klimatomställningsstrategi har nämligen blivit teoretiskt och empiriskt motbevisad – både inom ramarna för den socialdemokratiskt statsstyrda kapitalismen och den neoliberala marknadskapitalismen. Historiska trender och modeller av framtida utveckling visar att det är omöjligt att i global skala minska koldioxidutsläppen och resursanvändningen samtidigt som tillväxten ökar. Den tidigare grön-tillväxt-vurmande klimatforskaren Johan Rockström gick ut redan 2019 och sa att grön tillväxt var ”önsketänkande”. I tidskriften Nature viftas grön tillväxt bort, medan nedväxt (en minskning av tillväxten) beskrivs som en reell, genomförbar och nödvändig väg för att skapa de socialt och ekologiskt hållbara samhällen som behövs för att lindra klimatförändringarna och värna ekosystem.
Tyvärr råder det en okunskap kring vad nedväxt eller post-tillväxt faktiskt innebär. Från vänsterhåll kan det dras ogrundade paralleller mellan klassisk åtstramningspolitik och nedväxt – att det är de fattiga som kommer drabbas hårdast när ekonomin krymper. En klassisk halmgubbe, då nedväxtförespråkare snarare menar att vi behöver omstrukturera samhället för att minska överkonsumtion och resursutnyttjande, med fokus på att begränsa de rikas privilegierade tillgång till resurser och minska klyftorna.
Andra förstår tillväxtkritiken som ännu en neoliberal genväg för att lägga över ansvaret på individen (för att minska tillväxten måste alla självmant börja konsumera mindre), vilket också är en illvillig tolkning utan förankring i dagens tillväxtkritiska forskning. Snarare menar många nedväxtförespråkare att lösningarna på klimat- och resursutmaningarna måste vara kollektiva och systemiska, vilket kräver omfattande förändringar på politisk, ekonomisk och samhällelig nivå.
Och när man trodde att debatten inte kunde bli dummare, så lyckas DN:s Max Hjelm blanda ihop tillväxt med ekonomisk aktivitet och göra misstaget att tro att nedväxt betyder att alla sektorer, överallt, ska sluta växa eller upphöra att existera. Vilket förstås inte stämmer – tillväxtkritik har aldrig handlat om att all ekonomisk aktivitet är dålig i sig. Kritiken riktas mot den konstanta ökningen av ekonomisk aktivitet, då det är ökningen som är oförenlig med både resursanvändning och utsläppsmål.
Tillväxtkritikens akilleshäll ligger i att begreppet ofta provocerar fram denna typ av missförstånd. Trots detta, är det positivt att Amanda Lind väljer att kritisera den tillväxtcentrererade ekonomin. Missförstånd uppstår på grund av okunskap och genom diskussion ökar (förhoppningsvis) kunskapen om den gröna tillväxtens verklighetsfrånvändhet och alternativa sätt att organisera vår ekonomi – något det offentliga samtalet om svensk klimatomställning är i ett akut behov av.
Civilsamhället mobiliserar på flera fronter.
Nazism.
