Varför ser vi fler och mer svårlösliga konflikter, vad får upprustningen för konsekvenser, vad menar vi med fred och vad menar egentligen påven när han önskar vapenvila i Ukraina? Det var några av frågorna som diskuterades vid ett seminarium arrangerat av Folk och försvar, där panelen var noga med att understryka komplexiteten i fredsskapandet och vikten av att föra samtalet om freden när militära perspektiv får stort utrymme.
Hur skapar vi fred i en konfliktfylld värld? Få frågor har väl högre relevans våren 2024, men Folk och försvars seminarium på temat har bara lockat ett 30-tal åhörare, att jämföra med minst det dubbla när ämnet var Sveriges integration i Nato. Om publiken den gången i hög grad var uniformerad är det den här måndagen fredsforskare, diplomater och fredsaktivister som sökt sig till Medelhavsmuseet i Stockholm.
Som brukligt vid föreningens öppna seminarier håller de inbjudna talarna varsitt kortare anförande och får sedan sammanstråla i en panel och svara på moderatorns – Folk och försvars Simon Jernberg – och publikens frågor.
Isak Svensson, fredsforskare och professor vid Uppsala Universitet inleder med att redovisa några dystra fakta; vi har allt fler konflikter i världen samtidigt som vi ser en minskad förmåga att hantera konflikterna. Från 2011 har antalet döda i organiserat våld gått upp, och utvecklingen drivs i hög grad av statsbaserade väpnade konflikter. Enligt en kartläggning från 2022 skedde 95 procent av alla väpnade konflikter inom länderna och inte mellan dem, men, påpekar Isak Svensson, vi vet också att mellanstatliga konflikter driver upp antalet döda i strider.
– De är ovanliga, men när de väl bryter ut kan de bli väldigt våldsamma. Och det är ju naturligtvis kriget i Ukraina ett exempel på.
Maktbalansen förändras
Man talar också om internationaliserade inomstatliga konflikter, och det är den kategori av väpnade konflikter som har ökat mest de senaste åren. Det är när ett utomstående land går in antingen på regeringssidan eller på rebellsidan i ett inbördeskrig och stödjer den.
Hur ska vi då förklara den här ökade spänningen mellan länder? Det finns olika traditioner bland forskarna, säger Isak Svensson. En av dessa fokuserar på förändringar i maktbalansen:
– Vi går från en unipolär värld under USA:s ledarskap till antingen en bipolär värld mellan Kina och USA, eller kanske en multipolär värld med flera stora stater.
Ett annat problem handlar om de senaste årens tillbakagång när det gäller demokratin, och slutligen finns en förklaring som går ut på att gemensamma normer utmanas. Exempelvis utmanar Rysslands fullskaliga invasion den viktiga normen om territoriell integritet och just nu pågår en dragkamp om vilka normer som ska gälla i det internationella systemet, berättar Isak Svensson som också vill peka på några ljuspunkter:
– Det pågår fredsförhandlingar med ELN i Colombia och fredsförhandlingar i Filippinerna under norskt ledarskap. I Thailand finns planer på en storskalig konsultation med det civila samhället. I Jemen finns en fredsprocess, som i viss mån gått lite i stå på grund av eskaleringen i Mellanöstern, men där det ändå finns förhoppningar att komma framåt.
Mer långdragna konflikter
Det gemensamma med de tre första exemplen är att de är konflikter där de stora makterna ännu inte har blandat sig i, de har inte blivit något slags proxykrig.
– I den här svåra tiden med ökade mellanstatliga konflikter är det otroligt viktigt att försöka lösa konflikter, så att de inte dras in i den ökade globala motsättningen mellan stormakter och andra makter, poängterar Isak Svensson.
Moderator Simon Jernberg undrar om internationaliseringen av konflikter också gör dem svårare att lösa? Svaret är ja, enligt Isak Svensson.
– Vi vet från forskningen att de blir mer långdragna och mer blodiga. Det beror på att det finns mer resurser som tillförs till den väpnade konflikten, resurser som kommer utifrån. Vi vet också från forskningen att en av orsakerna till att konflikter avslutas ligger i att människor tröttnar på konflikten, resurserna tar slut. Men när utomstående aktörer fortsätter att tillföra resurser så kan konflikter fortsätta. Det förklarar varför de här konflikterna är svårlösta. Det är också så att man måste både lösa den lokala konflikten och lösa konflikterna mellan de utomstående aktörerna, det blir en ökad grad av komplexitet.
Jannie Lilja, direktör för Stockholms fredsforskningsinstitut Sipri, betonar i sin dragning vikten av att klargöra definitionen av fred, eftersom folk lägger in olika innebörd i begreppet.
– Om vi tittar på den ryska och kinesiska synen på fredsskapande så är ju det inte samma sak som Sveriges eller FN:s. Man kan se att det har uppstått en konflikt mellan olika fredsskapande paradigmer.
Auktoritärt fredsrecept
Jannie Lilja exemplifierar med hur Putin bland annat har beskrivit den ryska interventionen i Syrien som någon slags modell för att hantera konfliktsituationer, ett recept för fredsfrämjande som bygger på stabilisering med militära medel, där ordning prioriteras framför rättvisa och staten har makt över civilsamhället – sammantaget en mer kortsiktig pacificering av en konflikt. Kinas ökade engagemang i Afrika, med infrastrukturprojekt och industriinvesteringar, definieras också av ett fokus på fred och säkerhet.
– Då säger man sig utgå från respekt för statlig suveränitet och icke-inblandning, men samtidigt odlar man långsiktigt strategiska relationer som man kan säga går in i hjärtat på den statliga suveräniteten. Så nu finns det alternativ att välja mellan för statliga ledare i det globala syd. Man behöver inte acceptera medlingserbjudanden från FN eller investeringar från Världsbanken. Man kan vända sig till andra stormakter som erbjuder sina tjänster.
Finns det då empiriska belägg för att den här alternativa auktoritära sortens fredsfrämjande fungerar? Janni Lilja tycker inte att det är uppenbart.
– Ryssland har ett antal frysta konflikter där man inte har löst grundproblemen. I Syrien har man ställt sig på Assad-regimens sida, man har slagits mot IS, och nu ser vi det här dådet i Moskva som IS tar på sig. Så det är inte självklart att det här receptet med militär inblandning, så kallad stabilisering, där man tar ställning för sittande krigförande regimer, fungerar.
Vad är då vägen framåt? Bistånd där stöd går till olika delar av civilsamhället som jobbar just fredsbyggande har visat sig ha goda utfall.
– De här typerna av insatser tar sikte på legitimitetsfrågor och att hantera grundorsaker till problem. Det verkar som att när internationella aktörer går in och är långsiktigt engagerade över tid, nu pratar vi flera decennier, och går ihop med diplomatiska, biståndsmässiga och säkerhetsmässiga insatser, så kan man bidra till att stötta en demokratisk infrastruktur och agens i andra länder, säger Jannie Lilja, och påminner om att vi inte ska ta för givet att FN, EU eller Sverige är efterfrågade:
– Vi måste vinna förtroendet för att kunna spela en roll och kunna tänka att en insats har flera syften. Inte bara utbildning, utan utbildning och fredsfrämjande. Inte bara privat sektorutveckling, utan privat sektorutveckling och fredsfrämjande. Och det finns alltså en skiljelinje mellan den demokratiska och auktoritära ansatsen till fredsskapande, vilket gör det ännu mer nödvändigt att vi är tydliga med vad vi menar med fred och säkerhet.
Stater skeptiska till samarbete
Svenska myndigheter har det övergripande ansvaret för att stödja internationellt fredsarbete, och i det arbetet är Folke Bernadotteakademin central. Generaldirektör Per Olsson Fridh konstaterar likt föregående talare att vi befinner oss i en värld av stora geopolitiska spänningar.
– Många regimer och regeringar fokuserar inte på de här absoluta fördelarna som man kan få av att samarbeta med andra, utan de är allt mer oroade över att de får mindre än vad andra får i det internationella samarbetet. Istället för att öppna upp och reformera de institutioner och processer som vi har gemensamt i den regelbaserade världsordningen, så att den kan leverera bättre och ömsesidiga fördelar till fler, så rör det internationella samfundet sig generellt sett i en vad vi kanske kan kalla en motsatt riktning, där det till slut blir sämre för samtliga inblandade. Och vi ser det i arbetsprocesserna som rör digital utveckling, klimatet, demokratins tillbakagång eller konkurrensen om geostrategiska tillgångar.
För närvarande är världens länder beredda att lägga mer finansiella resurser på militär respons på konflikter än på konfliktförebyggande åtgärder, fortsätter han.
– Och det trots att vi får nya initiativ som kommer till exempel från FN, med en ny förebyggande agenda och generalsekreterarens New agenda for peace. Men vi ser också mindre medel till fred och konfliktforskning medan det sker en global upprustning, en militarisering med de högsta militära utgifterna sedan andra världskriget. Tillgången till vapen ökar, vilket utan fungerande nationella eller internationella kontrollsystem leder till att de här vapnen till slut hamnar någonstans, till länder och grupper, icke-statliga aktörer, organiserad brottslighet, som därmed också igen ökar möjligheten för att våld ökar, sprider sig och att fler människor blir offer för det här våldet.
Talande oenighet i säkerhetsrådet
Hur svårt det är att enas kan enligt Per Olsson Fridh illustreras av det faktum att av de länder som mest engagerar sig i andra länders konflikter så hittar vi också fyra permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.
– Detta är kanske den största utmaningen för oss som arbetar med fred och säkerhetsarbete just nu. Den ökade rivaliteten och låsningarna, den minskade aptiten för globalt samarbete, övertron på militära framgångar och kanske framför allt bristen på politisk vilja att lösa konflikter i grunden. Vi ser det här i Ukraina, vi ser det i Sudan och förstås i Gaza där en gemensam politisk vilja är svår att hitta trots en så tydligt förödande och katastrofal händelseutveckling.
Nyckeln tror Per Olsson Fridh ligger i det som kallas adaptivt fredsbyggande, det vill säga att man har ett utpräglat fokus på kontext och tajming för olika former av stöd.
– Det kan vara utbildning, rådgivning eller andra typer av kapacitetsstärkande insatser som vi gör, kontextspecifika och lokalt drivna processer som verkar konfliktförebyggande och resiliensstärkande. Det här är en ansats som kanske snarast rekommenderar en organisk syn på hur vi behöver jobba fram freden. Där vi ser att insatser har förmåga att bidra, de måste vi stärka och skala upp. Och de insatser som vi ser inte leder framåt, de behöver vi avbryta eller skala ner. Men precis som att konflikter numera ofta drivs av insatser och påverkan utifrån, så är det trots allt så att freden måste byggas underifrån för att bli varaktig och hållbar.
Lokal dialog ger hopp för Jemen
Som exempel på ett sådan arbete nämner Per Olsson Fridh Colombia som ett exempel på ett ljus i mörkret, och även Jemen.
– I Jemen har vi jobbat med en inkluderande dialog mellan jemenitiska aktörer. Vi har försökt stärka FN:s sändebud till Jemen-konflikten och vi har gett stöd till en EU-ledd samverkan för en inkluderande och mer jämställd fredsprocess. Jag vill ge exemplet Jemen för att här sitter inte FBA i förhandlingar med de absoluta ägarna av konflikten, som vi gör i Colombia. Men vi bidrar till att det pågår samtal om fred i fler lager av det jemenitiska samhället. Genom en mer inkluderande och lokalt ägd dialog i Jemen så ökar sannolikheten för att den fred som kommer att komma också kan bli varaktig och bäras upp av fler. Det leder mer till en hållbar politisk överenskommelse på sikt.
Generaldirektören får sedan frågan om huruvida Natomedlemskapet på något sätt förändrar FBA:s arbete.
– Det förändrar vårt arbete i den bemärkelsen att nu har Sverige fått ytterligare ett medlemskap i ett säkerhetspolitisk mellanstatligt organ. Som en myndighet som jobbar med både fred och säkerhetspolitik så är det ytterligare en arena där vi förväntas bidra till svenskt Nato-engagemang, till svensk Nato-politik, svarar Per Olsson Fridh.
Om medlemskapet påverkar omvärldens syn på Sverige som fredsfrämjande humanitär aktör tror han dock att det är för tidigt att uttala sig.
– Säkert är det så att det påverkar på några håll och på andra håll behöver det kanske inte göra det. Det är nog ett beslut vi tar själva. Nato har 32 medlemsstater som är väldigt olika. Några av dem agerar både främjande och icke-främjande när det kommer till konfliktlösning runt om i världen, och en del av Natos medlemsstater ligger också i konflikt med varandra. Nato-medlemskapet är vad det är och jag tror att vi ska inte vara passiva i det utan vi bestämmer själv vilken typ av aktör vi ska vara i världen.
Saknar ansvarsutkrävande
När panelen får frågan om vad de saknar i den politiska debatten kring fred och säkerhet, väljer Isak Svensson det konfliktförebyggande perspektivet medan Jannie Lilja upprepar vikten av att vara explicit och konkret med vad vi menar med begreppet fred.
Per Olsson Fridh säger å sin sida att han saknar frågan om ansvarsutkrävande, att det har världen som den nu ser ut väldigt svårt med.
– Det finns ingen som kan kasta första stenen riktigt och vi har inte heller tilltro till de institutioner som ska leda det arbetet för oss. Det gör att länder, aktörer och grupper kan agera utan att det sker några konsekvenser. Handelsavtal löper på och vi drar inte ett streck och säger att nu räcker det. Det är över 100 miljoner människor på flykt. Vi har folkmordsliknande situationer som sker. Där behöver vi dra ett streck om vi på allvar ska kunna få möjligheten att komma in med långsiktigt fredsbyggande.
Man brukar tala om negativ och positiv fred, där negativ fred definieras som frånvaron av våld medan positiv fred handlar om närvaro och konfliktlösning. Det här är begrepp som blir aktuella när exempelvis en omedelbar vapenvila i pågående krig är uppe på agendan. För Isak Svensson är termerna inte oproblematiska, då betydelsen av positiv fred har vidgats och kommit att betyda att i stort sett alla grundläggande behov är tillgodosedda.
– Det blir en bred och nästan ouppnåelig vision av fred. Vi ska inte heller se ner på negativ fred, det är oerhört viktigt. Det vi ser idag är att när negativ fred inte finns så får vi ett stort problem med alla andra saker. Fred är en förutsättning för så mycket annat. Så jag skulle nog slå ett slag för en negativ fred i en sådan här diskussion.
Det dolda våldet
Jannie Lilja håller inte helt med om Svenssons analys.
– Avsaknad av våld kan bero på många olika faktorer. Om vi bara ser Rysslands version av fredsskapande så handlar det ju om repression, vilket då kan leda till att du ser inget öppet våld men du har många olösta problem och du har en stor risk för framtida våld. Det handlar om att ge alla individer förutsättningar att nå sin fulla potential. Vi måste kunna definiera vad som är det goda samhället, vad är den önskvärda samhällsordningen? Och det är mycket mer komplexa processer och faktorer än bara en regelrätt avsaknad av våld, som ju då kan bero på oändlig fred.
Per Olsson Fridh väljer dock att ansluta till team negativ fred.
– Just nu skulle jag önska negativ fred överallt där de här krigen pågår. Hellre än det vi ser idag. Det är också vår erfarenhet att man måste få ner våldsnivåerna, för att annars kommer parterna inte att vilja komma fram till någonting, och då kommer inte heller utvecklingen få något grepp om situationen. Det handlar om att få parter att inte längre tro att de kan vinna på det militära, utan vinna på någonting annat. Samtidigt så kan vi aldrig nöja oss där, för vi ser att om vi inte kommer till grunden av konflikterna finns det risk att de blossar upp igen. Men jag tänker att det också framväxer ett annat begrepp som ju är mänsklig säkerhet, som snarare sätter människan i centrum för säkerhetsbegreppet. Då får vi ett mycket mer komplext säkerhetsbegrepp som jag tror att vi behöver fortsätta utveckla. Och på ett sätt leder väl det till en positiv fred.
– Jag håller med på ett sätt om vad ni menar om att man måste dra ner våldsnivåerna, inflikar Jannie Lilja, och fortsätter:
– Å andra sidan, givet alla olösta konflikter vi har på agendan så har vi också vaggats in i en föreställning om att bara för att vi inte ser öppet våld så behöver vi inte agera.
Balanserad påve?
Innan publiken släpps in hinner panelen också konstatera att FN fortfarande spelar en viktig roll i framför allt konfliktlösning, inte minst genom den nuvarande generalsekreteraren António Guterres aktiva roll. Bland åhörarna sitter den före detta diplomaten Hans Corell som påminner om vikten av rättsstaten och det han kallar rule of law som förutsättning för internationell fred och säkerhet, medan en annan åhörare är nyfiken på vad panelen tror att påven Franciskus vädjan om att höja vit flagg och börja förhandla hade för syfte? Isak Svensson får ordet:
– Jag vet inte exakt vad påven syftade på, men tidigare har ju Vatikanstaten försökt att spela en roll i Ukraina-konflikten. Man har också haft, tycker jag, en ganska balanserad hållning. Man har tryckt på för en fredlig lösning men också pratat om att det måste vara en rättvis lösning. Det senaste uttalandet uppfattades som att man skulle hissa vit flagg i betydelsen att man skulle ge upp. Min ståndpunkt är att det är rimligt att inte utesluta vägar för förhandlingslösningar. Vi ska vara medvetna om att om vi skulle ha dialogprocesser i Ukraina och förutsätta vapenvila så skulle det just nu gynna Ryssland. Men vi vet också från andra fredsprocesser att fredsförsök kan fortgå utan att man nödvändigtvis har vapenvila. Så det finns ett utrymme för att söka öppningar kring fredliga lösningar som inte nödvändigtvis gynnar Ryssland. Så man får inte heller förlöjliga de försök som finns kring fredsförhandlingar.
Linda Åkerström från Svenska Freds efterfrågar panelisternas syn på den ökade upprustning och dess konsekvenser, och Per Olsson Fridh upprepar faran med ökade mängder vapen i omlopp.
Jannie Lilja tycker att man kan ha två tankar i huvudet på samma gång.
– Vi riktar ju av förståeliga skäl ett stort fokus på försvar och militär säkerhet, men som demokratiskt land måste vi också balansera det här med ett ökat fokus, precis som vi gör här idag, att samlas för att diskutera vad det handlar om, vad freden ska bestå av.
