Sanningskommissionen för det samiska folket är inte den första i sitt slag som görs i Sverige. I november kom slutredovisningen av sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som Syre har skrivit om. 

När det gäller kommissionen för samerna så handlar det bara om en sanningskommission, inte om försoning, åtminstone inte än. Det önskemålet kom från samiskt håll efter långa diskussioner. 

– Det är viktigt att sanningen först kommer på bordet. Att den sprids ut så det blir känt i den breda allmänheten. Sen kan man fundera om man vill ha försoning med svenska staten, säger Krister Stoor, universitetslektor i samiska studier vid Umeå universitet och en av ledamöterna i kommissionen, under ett seminarium på bokmässan i Göteborg.

Tunga erfarenheter

Att kunskapen om samerna och deras historia behöver bli större bland allmänheten är kanske inte så konstigt, med tanke på att det ofta handlar om erfarenheter som är svåra och tunga att bearbeta. 

Med på seminariet var också författaren och journalisten Elin Anna Labba, som i sin första bok Herrarna satte oss hit lyfte berättelser om de tvångsförflyttningar som drabbade många samer i början på 1900-talet, och även hennes egen familj. I sin nya bok Far inte till havet, en roman som grundar sig på sanna berättelser, berättar hon istället om hur utbyggnaden av vattenkraften i norr återigen tvingade många på flykt när markerna översvämmades. 

– Båda är familjehistorier. Samma typ av historier där man tvingas flytta, men av olika skäl, säger hon. 

För hennes egen del började berättelserna med en vilja att ta reda på mer, och utvecklades till något av en sanningskommission i sig.

– Man har ju sin berättelse. Man vet. Men man vet inte exakt vad som hänt, och detaljerna. I mitt fall visste jag väldigt lite. Jag började fråga föräldrar, fastrar. Och sedan växte det. Jag åkte omkring på grusvägar och gjorde intervjuer. Totalt höll jag på i sju år. Det blev omkring hundra intervjuer. Blandat med äldre intervjuer så kan det säkert vara flera hundra stycken, säger Elin Anna Labba.

300 intervjuer

Arbetet med sanningskommissionen för det samiska folket har pågått sedan 2022 och ska redovisas för regeringen i december 2025 och bland annat komma med förslag på åtgärder som kan bidra till upprättelse och främja försoning. Omkring 300 personer har intervjuats och just nu pågår arbetet med att analysera och sammanställa. Arbetet har tagit betydligt längre tid än vad man först uppskattat. 

– Det är väldigt mycket känslor som kommer fram. För många är det jobbigt att prata om de här sakerna, det kan rent av vara traumatiskt. Men de här berättelserna måste höras, måste få berättas, säger Krister Stoor, och tillägger att de som har blivit intervjuade också har erbjudits stödsamtal. 

– Många lider fortfarande av den politik som har förts och hur orättvist det kan ha varit. Under skoltiden till exempel, det vet jag själv, så blev man kallad lappjävel. Det skulle man leva med. Jag tog upp det med samernas riksförbund under 90-talet, att vi inte kan acceptera att de kallar oss det. Många tyckte då att jag överdrev. Men med tiden så har man haft tid att tänka efter. Varför ska man behöva vara rädd när kommer hem efter skolan att någon ska spöa en? Att man blir bra på att slåss, det är tufft. Det är sådant som måste få komma fram, säger Krister Stoor. 

En annan ledamot i kommissionen är Marie B Hagsgård, jurist och som hon själv säger ”del av den majoritetssvenska befolkningen”. Hon har bland annat arbetat med tre samerättsliga utredningar under 1990-talet och även arbetat i fyra år i Europarådets expertkommitté för Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter, men berättar under seminariet om hur hon själv fortfarande lär sig om den samiska kulturen.

– Jag har gjort ett 20-tal djupintervjuer som majoritetsperson. När jag har frågat om intervjupersonen upplevt någon diskriminering så blir de ofta tysta och säger ”Nä, men det har jag nog inte. Fast det är klart, lappjävel blir man kallad då och då!” Kanske är det så att vi vant oss vid diskriminering…

”Om du begriper så kanske fler begriper”

De intervjuer som Marie B Hagsgård har gjort har blivit annorlunda än de som utförts av de som själva är samer, berättar hon. Men samtidigt kan de ha en viktig roll. 

– De som jag har intervjuat har sagt att vi valde dig för att du är från majoritetsbefolkningen. Många kan så lite om den politik som fortfarande förs i dag, ”så om du begriper så kanske fler begriper”, var deras budskap.

Förhoppningarna med kommissionens arbete är alla tre seminariedeltagare till viss del överens om: att kunskapen sprids bland majoritetsbefolkningen. Elin Anna Labba känner dock inte ett stort hopp att det blir någon tydligt eller snabb förändring.

– Det är klart att jag hoppas att det skulle vara så. Men jag tror jag pratar för många samer när jag säger att jag inte känner någon stor vilja från Sverige som ”stor helhet” att förändra något. Ska jag vara ärlig så känns det som om man gjort detta för att man borde göra det, för att det görs på andra håll. Så det känns lite som ett orättvist arbete som sanningskommissionen gör, men jag hoppas folk ställer upp och deltar. 

Drar ner stödet till språksatsning

Hon hänvisar till regeringens höstbudget, där det nyligen aviserades att anslagen till den samnordiska språkorganisationen Sámi Giellagáldu dras ner. 

– Jag är inte jätteoptimistisk över deras vilja, när man å ena sidan säger att något är viktigt och sedan med andra handen tar bort ett stöd eller vill öppna en gruva i Gállok. Jag skulle kunna hålla på och ge en rad andra exempel, men vi kan inte sitta här hela kvällen. Vi får tänka att det här är början på någonting. Att det blir ett stöd och att vi inom oss kan påbörja vår försoning.

Det kommer så klart inte sluta med att kommissionen överlämnar sin rapport till regeringen, konstaterar Krister Stoor. Sedan blir det upp till regeringen att vidta åtgärder. 

– Det kanske tar ett år, fem år eller kanske tio år. Vi vet inte. Men vi hoppas att det inte glöms bort. Från samiskt håll blir det vår uppgift att ständigt påminna. Vi hoppas på någon slags försoning så småningom. Men då ska det inte bara vara läpparnas bekännelse. 

Språket en nyckel till försoning

Elin Anna Labba lägger till att förhoppningarna till förändring fortfarande finns där. 

– Vi är på en bokmässa med en mängd samiska författare. Men många skriver på ett språk som inte är vårt språk egentligen. För att man inte lärt sig skriva på samiska, och ska man ge ut en bok på samiska behöver man man i praktiken gå över på den norska sidan. 

Samtidigt sitter det så mycket kunskaper och berättelser i språket, tilläger hon, liksom potential till försoning.

– Att lära sig det språk som man har saknat. Det är en enkel sak som Sverige hade kunnat satsa på: samiskan. Det är väldigt försonande att kunna tala det.