I dag går det finländska folket till valurnorna för att rösta om vem som ska bli Finlands nästa president. Efter tolv år på posten och två mandatperioder kommer nu Sauli Niinistö, en av Finlands mest populära presidenter genom tiderna, ersättas av någon av de (inte lika populära) kandidater som ställer upp i årets presidentval. Valet har beskrivits som en rysare: Enligt opinionsmätningarna skiljer det bara några få procentenheter mellan det liberalkonservativa Samlingspartiets kandidat Alexander Stubb, den gröna politikern Pekka Haavisto och det invandringsfientliga partiet Sannfinländarnas Jussi Halla-aho. Det innebär sannolikt en andra valomgång mellan de två toppkandidaterna i mitten av februari, eftersom allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna.
För en svensk kan det finländska presidentvalet te sig något underligt. I Sverige finns ingen svensk motsvarighet till den finländska presidenten – vår statschef kung Carl XVI Gustaf saknar i all väsentlighet offentliga maktbefogenheter och är inte framröstad av folket. Presidentens roll i Finland kan beskrivas som en slags hybrid mellan starka politiska presidenter som i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.
I Finland leder presidenten utrikes- och säkerhetspolitiken i samverkan med regeringen. I dagens globaliserade värld är detta inte en helt obetydlig uppgift. Klimatkrisen, den ekologiska kollapsen, Israels bombningar av Gaza, Rysslands anfallskrig i Ukraina, Finlands nya Nato-medlemskap – det saknas inte direkt utrikespolitiska frågor att hantera för den nya finska presidenten.
Men trots att presidenten byts ut i en situation som är ovanligt utmanande ur utrikes- och säkerhetspolitisk synvinkel, har valrörelsen varit förhållandevis fattig på olika perspektiv när det gäller just utrikes- och säkerhetspolitik. Samstämmigheten mellan kandidaterna har varit hög, inte minst när det gäller toppkandidaterna.
Både De grönas Haavisto och Samlingspartiets Stubb tycker exempelvis att det är bra att stänga östgränsen för att förhindra personer från att söka asyl, och även om Sannfinländarnas Halla-aho duckat frågor om gränsstängningen mot Ryssland tycker han det är bra med hårdare tag mot asylsökande (märk väl att den självutnämnde människorättskämpen Haavisto här har fört en tuffare linje än den invandringsfientliga Halla-aho). Ingen av de tre toppkandidaterna har engagerat sig nämnvärt i frågor som rör Israels attacker mot civila i Gaza, utan har snarare fört fram Israels ”rätt till självförsvar”. Även om kandidaterna pliktskyldigt menar att klimatet är en viktig fråga, är det ingen av toppkandidaterna som på ett seriöst sätt lyft fram frågan som en viktig del av sitt potentiella presidentskap.
Avsaknaden av politiska motsättningar mellan kandidaterna har präglat rapporteringen av presidentvalet. Istället för att få ta del av alternativa utrikespolitiska visioner, har de finska väljarna fått bekanta sig med kandidaternas favoritmusik, kärleksliv och favoritfrukostmat. Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, har tagit sitt journalistiska uppdrag på allvar och gått ”på dejt” med presidentkandidaterna för att ställa de mest brännande frågorna: ”vad är ditt mest onödiga köp”, ”vilken är den bästa festen du varit på” och ”vad är ditt favoritsvärord”. I svenska Yles tvåspråkiga presidentsvalsdebatt ägnas 20 minuter åt att diskutera huruvida presidentkandidaterna bör ha ett konto på appen Tiktok eller inte.
Utrikes- och säkerhetspolitik präglas ofta av samstämmighet och konsensuskultur. Men reflekterar presidentkandidaternas samstämmighet och konsensus verkligen vad det finska folket tycker i utrikespolitiska frågor? I stället för att prata om hur många gånger kandidaterna varit förälskade hade det finska politiska samtalet mått bra av lite mer utrikespolitisk debatt. Om valrörelser nu för tiden brukar beskrivas som allt mer ”jippofierade”, tar nog årets finländska presidentval priset som det största spektaklet av dem alla (i alla fall i finländska mått mätt). Det må kallas presidentval, men mycket till val är det då inte.
Radioprogrammet Konflikts senaste avsnitt om hur fredlig klimataktivism börjat rubriceras som sabotage.
Israel fortsätter attackera civila i Gaza.
