Det talas allt mer om Brics som står för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Men vad vill de egentligen och kan de på allvar utmana mäktiga globala spelare som USA och EU? Syre har tittat närmare på en växande global organisation.
Historien om Brics
Termen Bric myntades faktiskt redan 2001 i USA av den brittiske ekonomen Jim O’Neill som då arbetade för den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs. O’Neill använde förkortningen för att beskriva fyra länder (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) som han menade befann sig på en liknande ekonomisk nivå och som han förutspådde skulle bli de mest betydelsefulla ekonomiska spelarna omkring år 2050. Teorin byggde på att alla länderna nyligen hade övergivit sina tidigare politiska system och mer och mer börjat omfamna kapitalismen och att de hade de snabbast växande ekonomierna. Samtidigt konstaterade han att de fyra länderna täcker 25 procent av världens landyta och att de då hade 40 procent av världens befolkning.
2006 började de fyra länderna att anordna regelbundna möten på hög politisk nivå, men den verkliga starten för samarbetet dröjde till 2009 då en stor konferens ägde rum i Yekaterinburg i Ryssland där ledarna för alla fyra länderna deltog. Sedan dess har konferenser hållits årligen.
Året efter, 2010, anslöt Sydafrika till samarbetet och Bric blev då Brics.
Utvidgning
Från och med den 1 januari i år har Brics fått ett antal nya mäktiga medlemsländer. Det handlar om Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Även Argentina var på väg att bli medlem men sedan Javier Mieli blev president i Argentina har de dragit tillbaka sin ansökan. Med de nya ländernas inträde innebär det att Brics medlemsländer nu har 45 procent av världens befolkning – och 28 procent av världens ekonomi.
Ytterligare fjorton länder – däribland Belarus, Bolivia, Pakistan och Thailand – har ansökt om medlemskap men hittills inte blivit beviljade.
Värt att notera är att de nytillkomna länderna inte är de största befolkningsmässigt eller de med störst ekonomier. Till exempel är inte Indonesien med, och inte heller Nigeria som efter Sydafrika är det afrikanska landet med störst ekonomi. Istället tycks man ha valt de länder som de existerande Brics-länderna ser störst möjligheter att kunna samarbeta med.
Målsättningar och konflikter
En av Brics uttalade målsättningar är att vara en motpol till den västliga dominansen och utmana G7-länderna (som består av USA, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Storbritannien och Tyskland) om den ekonomiska och politiska makten.
Det största konkreta resultatet av samarbetet hittills är kanske skapandet av ”Den nya utvecklingsbanken” som är tänkt att vara en konkurrent till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Utvecklingsbanken är belägen i Shanghai i Kina.
Brics har också en uttalad ambition att skapa en gemensam valuta, något som dock hittills inte blivit av. Samtidigt pratade man på den senaste Brics-konferensen också om att gynna de lokala valutorna och att medlemsländerna ska kunna handla med varandra med sina egna valutor istället för med dollar. Det här tror en del bedömare framförallt skulle kunna gynna Iran och Ryssland som till stor del är utestängda från den globala ekonomin på grund av sanktioner.
Man har också pratat om att skapa ett gemensamt alternativ till Swift, det internationella kommunikationssystem som en majoritet av världens banker använder för transaktioner.
En orsak till att samarbetet hittills har resulterat i ganska magra resultat är att länderna är väldigt olika sinsemellan och att flera av dem har djupa historiska konflikter. Så är till exempel fallet mellan Indien och Kina. Utvidgningen med fem nya länder kommer göra Brics till en ännu mer heterogen skara, och precis som Indien och Kina har även Iran och Saudiarabien samt Egypten och Etiopien mångåriga konflikter med varandra.
Enligt Fredrik Sjöholm, professor i nationalekonomi och vd vid Institutet för Näringslivsforskning, så förenas de främst i vad de är emot (USA och västvärldens dominans) men har ganska olika syn på hur samarbetet ska utvecklas.
En del kritiker menar att Kina, på grund av sin stora ekonomi, har mest att säga till om inom Brics och att de kan använda sig av samarbetet som en hävstång för att utöka sin globala makt. En forskningsstudie gjord i USA kom dock fram till att det här inte stämmer utan att länderna som ingår i samarbetet har lika mycket att säga till om.
Kan Brics utmana Väst?
På grund av de tidigare nämnda skillnaderna är många skeptiska till att Brics åtminstone inom den närmaste tiden kommer kunna konkurrera med USA och G7-länderna. Samtidigt innebär utvidgningen att exempelvis Iran blir mindre isolerat och att en del länder som tidigare inte hade så mycket att själva sätta emot nu kan börja ställa större krav eftersom de har ”en mur av Brics-länder bakom sig”, som den sydafrikanska forskaren Sanusha Naidu uttrycker det i Al-Jazeera.
I samma artikel konstateras också att det nu är fyrtio olika länder som har uttryckt intresse för att gå med i Brics. Vad som kommer att ske om alla dem blir invalda är svårt att förutspå, men klart är att Brics redan i dag är en maktfaktor som det är värt att hålla ögonen på.
