Glöd · Debatt

Nu börjar jakten på vår älskade vilda katt igen

Mer än 6 000 jägare har anmält sig till licensjakten på 143 lodjur som börjar den 1 mars – under de fridlysta lodjurens parningssäsong. Myndigheterna bidrar till att utrota arter istället för att bevara dem, skriver Margareta Sturemyr.

DEBATT. Sverige har åter beslutat om licensjakt på lodjur vilket strider mot EU-lagstiftningen.
Miljöorganisationerna står helt maktlösa, eftersom de verktyg som vi disponerar har gjorts helt tandlösa på grund av att myndigheter och domstolar inte följer de direktiv som skulle kunna stoppa jakterna.

På Naturvårdsverkets webbsida står att läsa att ”Lodjuret är fridlyst och får liksom de andra stora rovdjuren endast jagas under strikt kontrollerade former”. Trots detta tillåter myndigheterna att 143 lodjur ska få dödas i årets licensjakter/troféjakter, utan försvarbar anledning! Denna mardröm upprepas år efter år mellan den 1 mars och 15 april, trots överklaganden, debattartiklar och protestlistor. Vi är många som menar att dessa troféjakter är avskyvärda och måste stoppas. Jakten bedrivs under lodjurens parningsperiod, vid denna tid följs lodjurshonan fortfarande av sina årsungar. Länsstyrelserna ignorerar den viktiga livscykeln för lodjur, när små lodjursungar tillåts jagas av aggressiva jakthundar. 

Myndigheterna påstår att licensjakten sker under kontrollerade förhållanden, det är skamligt, särskilt när Naturvårdsverket hitintills har tagit emot anmälningar från 6 026 jägare. 

Licensjakten på lodjuren är uppdelade i tre olika förvaltningsområden, där länsstyrelser har beslutat om hur många djur som får dödas i respektive län. Exempelvis kan nämnas att i Västra Götalands län är det sex lodjur som beslutet gäller, och till detta län har 733 jägare anmält sig! Det ligger en klar motsägelse i att jakt på sex lodjur med så många jägare med lösa hundar ska kunna ske på ett kontrollerbart sätt.

Länsstyrelser är beredda att riskera att djuren tillfogas onödigt lidande – den här typen av jakt kan aldrig bedrivas under selektiva och kontrollerade förhållanden.  Länsstyrelserna borde istället skydda de rödlistade lodjuren från licensjakter, som är oetiska och oacceptabla i både tid, utförande och omfattning. Myndigheterna bidrar till artutrotning i stället för artbevarande.

En viltvårdande förvaltning, i ordets sanna mening, måste komma till stånd, där man tar avstånd från det djurplågeri som i dag sanktioneras i beslut om att djurindivider får elimineras, mot allt förnuft och där det verkliga syftet är något annat än populationsbegränsande. Våldet får inte bli den norm som präglar och styr den svenska viltvården.

Återigen kan vi med sorg i hjärtat konstatera att myndigheterna beviljar troféjakt på vår älskade vilda katt!