Zaida Cataláns eld lever vidare

”Är det såhär vi räddar världen?” frågade jag. Jag var tonåring, och självtvivlet gnagde. ”Ja”, sa hon och om hon tvivlade visade hon det inte med en min. ”Eller såhär!”, och så tog hon upp sina tunga kursböcker från juristprogrammet, som hon släpat på ryggen i Kånken-väskan runt halva Norrbottens inland. Jag gav upp idén att få med henne till nattågets biovagn.

Det hade just blivit 2000-tal, och Zaida Catalán och jag var nyvalda språkrör för Grön Ungdom. För att lära känna varandra hade vi kastat oss in i något slags elddop för en ung miljöpartist: vi hade dragit till Norrbotten och besökt skolor långt från allfartsvägarna.

I väskans ytterfack hade Zaida en bunt talonger från medlemsblocket. Ungdomar som efter att ha mött henne bestämt sig för att engagera sig för något bättre. De sista namnen hade hon fått på perrongen, två tjejer i Broder Daniel-t-shirts hade följt med från stationens väntrum och blivit gröna ungdomar där i snöfallet, sekunderna innan nattåget söderut skulle gå. Zaidas brinnande eld spred sig till alla hon mötte.

”Om världen var ny”, brukade hon fråga klasserna vi mötte, ”vad av allt som är i dag skulle du vilja behålla? Och vad skulle du göra dig av med?”

Zaida blev jurist. Vägen dit var utstakad redan den där barndomsdagen då hon frågat sin mamma Maria hur man bäst förändrar världen. Maria hade inte avfärdat frågan som många föräldrar skulle gjort, utan tänkt ordentligt på den, och till sist svarat just det: ”bli jurist”.

Och visst förändrade hon. Som nybakad jurist på Miljöpartiets kansli skrev hon tillsammans med professorn Madeleine Leijonhufvud det första riktiga förslaget på en samtyckeslagstiftning. Då var den radikal, nu är den verklighet – inte bara i Sverige utan i ett växande antal länder runt om i världen.

Juridiken tog henne också dit, till världen som skulle förändras. Hon blev expert på sexuellt våld för EU:s polisinsats i Goma i Demokratiska Republiken Kongo. Hon arbetade i Afghanistan och Palestina, innan hon på FN-uppdrag återvände till DRK. Då var hennes uppgift att bryta den onda cirkeln av straffrihet för några av de värsta förövarna i ett av de bortglömda krig som förser telefoner och datorer med krigsmineraler.

Hon förändrade världen. Med uppgifter som hon varit med att gräva fram som bevis, dömdes en milisledare och politiker som trott att han aldrig skulle svara för de fruktansvärda brott mot barn och civila han var ansvarig för.

Hennes kamp för en bättre värld ledde henne också till slutet. I Kongos jord blev hon begraven, mördad, 36 år ung. Hon åstadkom så mycket på så kort tid, men hade hon inte behövt återvända i en kista skulle hon ha fått göra så mycket mer.

Regeringen instiftade efter mordet ett stipendium för unga fredsbyggare som med engagemang för kvinnor, fred och säkerhet vill arbeta i Zaidas fotspår, i Demokratiska Republiken Kongo, Afghanistan eller Palestina. Stipendiet sköts av myndigheten Folke Bernadotte-akademin, som sände ut Zaida till just dessa platser. Stipendiaterna, som ska ha två års erfarenhet från arbete i länderna, får fortsätta arbetet med det lokala civilsamhället.

I Zaidas efterföljd fortsätter kampen för något bättre.

Men den här regeringen kunde inte låta bli att lägga sig i, och peta i Zaidas minne. De har strukit Palestina från listan på länder där stipendiaterna kan ha sin bakgrund, eller utföra sitt arbete.

Trots att Zaida var där. Med regeringens myndighet som uppdragsgivare, i arbetet för förändring på vägen som ledde till hennes död.

Vi pratar alltså om ett stipendium som ska gå till en person för att arbeta för kvinnor, fred och säkerhet. Tycker verkligen regeringen att det arbetet är onödigt i Palestina?

Zaidas eld smittade. Hon hade vänner överallt. Också bland flera av de partier som nu utgör regering. Jag undrar hur de tänker, när Johan Forsell inte kunde låta bli hennes stipendium. När avståndstagandet mot Palestina, och oviljan att göra något åt palestiniernas lidande, visar sig vara viktigare än att behålla ens den minsta gnutta av anständighet.