Det ligger inget våldsamt i begreppet intifada, skriver Elise Dahlin i Syre. Men intifadorna har varit våldsamma, och den som strävar efter fred i Mellanöstern borde inte hoppas på en sådan, svarar henne Kristofer Åberg.
DEBATT. Elise Dahlin från SSU Uppsala skriver om hopp om en ny palestinsk intifada i Syre den 22 maj.
Dahlin menar att dessa uppror skulle vara baserade på ickevåld. En liten tillbakablick kan vara nyttig: Den första intifadan drog igång i samband med att en civil israelisk jude blev ihjälslagen när han var och handlade i Gaza. Mycket av den fortsatta intifadan kretsade mycket riktigt kring demonstrationer. Många av dessa demonstrationer tog sig uttryck i upplopp med stenkastning och molotovcocktails. Metodmässigt sett var de inte helt olika de så kallade korankravaller som drabbade Sverige för två år sedan. Tycker Dahlin att dessa också byggde på ”en princip om ickevåld”? Den första intifadan inkluderade även milismän som kapade bussar och kraschade dem. Vid en sådan attack, utförd av en anhängare till Islamiska jihad, dödades sexton civila israeler.
Under den andra intifadan dödades drygt tusen israeler, ofta i grymma självmordsattentat mot bussar, nattklubbar och restauranger. De terrordåd som drabbat Europa under 2000-talet, med attacker från IS och al-Qaida, har gett oss lite inblick i vilket helvete israeler fick gå igenom.
Den här våldsamma utvecklingen var dessutom förödande för omvärldens stöd till palestinierna. Många palestinier själva tyckte att de som låg bakom våldsattentaten var martyrer och hjältar, men omvärlden tyckte allt mer illa om våldet, och stödet dalade således ju mer militariserad den andra intifadan blev.
Därför är det väldigt märkligt när Palestinavänner förordar nya intifador. Våldsanvändandet ger Israel stöd i omvärlden för att försvara sig mot terrorismen. Till och med själva ockupationen har sin början just i att Israel anfölls militärt av Jordanien 1967. Israel hoppades på att byta tillbaka landområdet mot löfte om fred – men de arabiska länderna sa nej till fred, nej till erkännande av Israel och nej till förhandlingar. Det verkar återigen inte vara omtanke om palestinierna som står i fokus, utan revolutionsromantik och hat mot Israel.
