Science fiction-dramat Världarnas krig är inte bara nervkittlande spänning. Historien bär också ett budskap om antirasism och antiimperialism, berättar Gay Glans på Under ytan.
Det är i år 126 år sedan H G Wells (1866–1946) gav ut Världarnas krig, ett drama som fortfarande kittlar vår fantasi: Är vi ensamma i universum, observerar utomjordingar oss? Har de planer för oss? Frågor som åter blev aktuella när Pentagon i april 2020 släppte tre korta filmer på oidentifierade farkoster. Det var med Världarnas krig och Jules Vernes (1828–1905) författarskap som science fiction-genren tog fart på allvar med romaner, filmer, seriealbum och inte minst vår tids dataspel.
Civilisationskritik
Den svidande civilisationskritik som Världarnas krig innehåller har däremot helt hamnat i skymundan för romanens nervkittlande spänningsmoment. Senast av superregisören Steven Spielberg i filmatiseringen av boken 2005. Genom att utsätta London för en utomjordisk attack ville H G Wells väcka sina landsmän till eftertanke; hur skulle vi britter reagera om vi blev ockuperade, förslavade och likviderade så som ursprungsbefolkningen i Imperiets kolonier blev?
Enligt det viktorianska England var London världens huvudstad, lika fantastisk som forna tiders Rom; ”när man är trött på London är man trött på livet”. I september 1898, samma år som Världarnas krig kom ut, förintades den största, men primitivt beväpnade, afrikanska motståndsrörelsen i slaget vid Omdurman i Sudan. När mindre än 50 brittiska soldater stupade föll cirka 10 000 sudaneser offer för den brittiska arméns moderna vapen. Winston Churchill, som av borgerligheten betraktas som en av vår tids största hjältar, deltog i striderna, skrev att slaget vid Omdurman ”var den mest högljutt signalerande triumf som vetenskapen någonsin vunnit över barbarerna”. Churchill syftade på kulsprutan som för första gången kom till användning i stor skala i ett krig.
Det var med andra ord i en kontext av ett oerhört stort självförtroende för det brittiska imperiet som H G Wells roman mötte sina läsare. Men det var också en tid när allt fler protester höjdes mot den skoningslösa brutalitet som imperiet utsatte kolonierna för. Sven Lindqvist skrev i Utrota varenda jävel från 1992, att i Wells berättelse är marsianernas vapen ”lika överlägsna britternas som britterna är överlägsna de färgade folkens”. Och liksom britterna anser sig ha rätt att erövra ”de lägre rasernas” mark, tycker marsianerna att de har rätt att erövra jorden och människorna som de betraktar som en lägre stående djurart.
Spielberg blundar
Spielberg erkänner H G Wells som en betydande science fictionförfattare, men han blundar helt för Wells bitande civilisationskritik. För Spielberg är det skräcken, spänningen, den pirrande tanken att utomjordiska varelser utgör ett dödshot som är intressant. Bokens civilisationskritik förvanskar Spielberg å det grövsta – som i ett slarvigt citat ur Världarnas krig där han får det till att människan är en självgod art som ägnar sig åt futtiga problem. Som om de förtrycktas och exempelvis de svältandes problem är futtigheter.
Medvetet utelämnar Spielberg bokens innersta väsen i raderna: “Innan vi dömer dem (marsianerna) alltför hårt måste vi (England) komma ihåg hur hänsynslöst vi själva handlat både mot djur och mot lägre människoraser. Tasmanierna, som dock var människor som vi, utrotades fullständigt i ett utrotningskrig”.
Om vi har överseende med HG Wells tidstypiska ordval innebar hans bok en svidande kritik av det brittiska imperiets grymheter medan britterna, enligt dem själva, var civilisationens garant, som ansåg att de underlägsna raserna i kolonierna var dömda till undergång. Den vita rasens mentala suveränitet gör Gud en tjänst som utraderar vad som redan är dömt till undergång. Ett förhållningssätt som legitimerades av de omhuldade filosoferna Herbert Spencer och Machiavelli; den starkes rätt över den svage och att målet helgar medlen. Därför höjde få britter på ögonbrynen inför det enorma lidande som imperiet utsatte ursprungsbefolkningarna för i kolonierna. Utan rasismen och kolonialismen hade den industriella revolutionen i England och Europa inte utvecklats med den hastighet den gjorde. Hade kapitalismen inte fått den skjuts framåt som den fick. Målet helgade medlen med andra ord.
Tid för upprättelse
Den polsk/engelske författaren Joseph Conrad, 1857–1924, påverkades av Wells böcker och politiska hemvist. I en av världslitteraturens viktigaste romaner Mörkrets hjärta 1902 beskriver Conrad hur kolonisatörerna själva deformerades av grymheterna de tillämpade för att uppnå sina mål. Och som Sven Lindqvist skrev i Utrota varenda jävel: Liksom Kurtz representerar han (kolonisatörerna) ett framåtskridande som förutsätter folkmord, en civilisation vars budskap är: ”Exterminate all the brutes” (brutes = djur, best, kräk).
Mer än 120 år efter att Världarnas krig gavs ut första gången är det hög tid att Wells får upprättelse som författare, inte främst för att en eventuell attack från en utomjordisk intelligens helt plötsligt framstår som en tänkbarhet, utan för att hans antiimperialism och antirasism är lika angelägen i dag som den var på hans tid. Men också för att han såg klimatförändringarna, i hans fall på Mars, som en möjlig orsak till en civilisations undergång. Något som framstår som betydligt mer troligt än en dödlig invasion från utomjordingar.
