Glöd · Ledare

Hundattacker är ett människoproblem

Hundar och våld har fått stort utrymme i media den senaste tiden efter ett flertal hundattacker på kort tid. Bland annat attackerades ett barn i Kortedala i Göteborg med allvarliga konsekvenser. Inte långt senare skedde en annan hundattack i Borås, och nyligen även i Malmö där det också var ett barn som blev attackerat. Detta har lett till en diskussion där vissa vill förbjuda avel och ägande av vissa raser, medan andra försvarar sina favoritraser och menar att det inte handlar om hunden utan om handhavandet. Oavsett allt får hundarna, åtminstone i fallet i Kortedala, sätta livet till medan debatten om deras livsvillkor rasar.

Mycket av diskussionen fastnar kring ras. Ska raser som American Staffordshire-terrier få finnas eller inte? Ska man ha särskilda krav för att få äga just en sådan hund? Åsikterna går isär, men rasbegreppet består. Antingen är rasen ond eller god, och vi kommer inte mycket längre. Men att hundar attackerar människor är inte ett rasspecifikt problem – det är artspecifikt. Och den art som skapat det är inte hunden, det är människan. I vår iver att leka gud, att ta makten över andra varelsers liv och fortplantning för våra egna intressen, skapar vi individer vars behov är extremt svåra att möta i ett människocentrerat samhälle. Detta kan ske via avel eller helt enkelt bara genom att inte ge en individ en trygg och artanpassad uppväxt. Hundar (och andra husdjur) blir en accessoar som ska fungera enligt människans regler i människans värld. När dessa individer sedan försöker ge uttryck för sina behov i desperation av att inte bli sedd och mött på det sätt man behöver är det inte människan som straffas med döden, det är hunden.

I det stora hela är det också viktigt att fråga sig vilken art det egentligen är som har störst sannolikhet att skada eller döda någon ur en annan art. Vilken art har satt i system att föda upp och slakta andra arter för sina egna ändamål? Inte är det hundarna. Vi människor har gett oss själva privilegiet att skada och döda andra. Om en individ ur en annan art skadar någon i desperation för att dess behov inte kunnat mötas, kanske inte ens sedan födseln, ger vi oss själva rätten att straffa den med döden. För säkerhets skull – människans säkerhet. Den andra artens trygghet och säkerhet är alltid sekundär i människans samhälle. Frågan är om det ens är möjligt att tillfredsställa en hunds behov i en stadsmiljö – och om det alls är rimligt att ha djur som husdjur i städer generellt.

Med det sagt: hundattacker är fruktansvärda, och det är hemskt när ett barn blir allvarligt skadat utan möjlighet att värja sig. Så som samhället ser ut i dag, hur skevt våldsprivilegier över artgränserna än är fördelade, behövs ett skydd för såväl de hundar som går till attack som för människor som riskerar utsättas för det. Medan vi diskuterar det oetiska i människans vilja att leka gud genom avel och tvångsanpassning av andra arter krävs ett starkare djurskydd här och nu. Det är inte en mänsklig rättighet att vare sig få avla på eller äga en hund.

Vi behöver ett djurskydd som i mycket högre utsträckning fokuserar på att utvärdera och följa upp avel och valpkullar. Dessutom behövs åtminstone någon form av utvärdering och uppföljning av dem som skaffar hund – och även andra djur för den delen. Man kan ha ett system med intervjuer och kontaktpersoner som man till exempel har i vissa föreningar för adoption av hundar. Sist men inte minst: Hunden Mailo, som attackerade barnet i Kortedala, och som nu ska avlivas utan besiktning eftersom han anses vara så farlig, hade kunnat omhändertas mycket tidigare. Detta var tredje gången han gick till attack. Som sagt: det är inte en mänsklig rättighet att äga en hund. Sker en enda attack behöver hunden uppenbarligen byta miljö. Då har det redan gått alldeles för långt.

Tumme upp: De stora demonstrationerna mot extremhögern i Tyskland.

Tumme ner: Folk som lägger ut så kallade “hundbullar” för att skada hundar.