Att Polisförbundet ställer sig bakom regeringens förslag om visitationszoner är ett stort steg åt fel håll, skriver Anders Cardell. Han tror att förtroendet för polisen kommer att minska mest där det behövs som bäst.
DEBATT. Polisförbundets bristande representation, tillsammans med polisens överrepresentation av högerextrema åsikter bland anställda, är ett hot mot rättssäkerheten. Polisförbundet har valt att ställa sig bakom förslaget om visitationszoner trots att förslaget fått stark kritik i flera remissinstanser.
Om vi granskar polisens befintliga befogenheter kan vi se att myndigheten tilldelats resurser och befogenheter som skulle betraktas som osannolika för bara några år sedan. Samtidigt som myndighetens resurser har ökat, brottas polisen med stora förtroendeproblem bland vissa delar av befolkningen. Det handlar framför allt om förtroendet bland människor som bor i socioekonomiskt utsatta områden.
Många som bor i utsatta områden anser att poliser använder rasprofilering och åtgärder som innebär att människor som inte är misstänkta för brott utsätts för en behandling som de inte ska behöva bli utsatta för.
Risken att bli stoppad och visiterad är enormt mycket större om man har ett visst utseende och bor i ett visst område i förhållande till om man har ett annat utseende och bor i ett annat område.
Diskrimineringsombudsmannen har gett sin syn på frågan om visitationszoner och kan konstatera att ”visitationszoner medför oacceptabelt stora risker för etnisk diskriminering”. ”Systemet medför en så stor risk att polisen kommer att tillämpa diskriminerande etnisk profilering att det inte bör införas”, skriver DO, som lyfter att flera rapporter talar för att sådan diskriminering redan förekommer.
Utöver DO avstyrker även bland annat Advokatsamfundet, Svea hovrätt och Institutet för mänskliga rättigheter förslaget om visitationszoner. Det ifrågasätts om systemet innebär någon tydlig effektivitetsvinst mot nuvarande ordning, då polisen redan har långtgående befogenheter. De eventuella vinsterna bedöms inte stå i proportion till inskränkningarna i den personliga integriteten som systemet innebär.
Om polisen agerat klokt hade man nöjt sig med befintliga ökningar av resurser och befogenheter. Polisen befinner sig på sätt och vis i ett drömläge, med tanke på att samtliga partier är eniga om att öka myndighetens resurser och befogenheter. Det polisen saknar och behöver bli mycket bättre på är förtroendet och relationen till medborgarna, med betoning på människor som bor i socioekonomiskt utsatta områden.
Riskerna för diskriminering, konflikter och stress för människor som bor i de områden som åtgärden primärt riktar sig mot utgör en risk för ytterligare förlorat förtroende.
Om det funnits en bredare representation hos Polisförbundet hade man sannolikt inte ställt sig bakom förslaget. Hade det inte funnits en sån överväldigande överrepresentation av poliser som sympatiserar med konservativa och främlingsfientliga partier, hade motståndet mot förslaget sannolikt varit mycket starkare inom myndigheten.
Polisen är en av de viktigaste myndigheterna för att komma till rätta med problemen bland unga människor. Situationen bland unga är ett tecken på att man saknat koll och förståelse för den utveckling som ägt rum.
Polisförbundets positionering i frågan om visitationszoner är ett avgörande steg i fel riktning om man vill skapa förtroende bland de grupper där behovet av förtroende är som störst.
