Krönikor

Var är språkröret som får hjärtan att brinna?

Ungdomsbarometern. Ska den bli en väckarklocka för de som inser att klimat- och miljöfrågor är avgörande för vår framtid? Allt fler ungdomar anser att allt det där är mindre viktigt. Ska vi skylla på tidsandan? Eller inse att också den gröna opinionsbildningen misslyckats? 



Ungdomsbarometern visar att andelen unga som tycker att klimatfrågan är viktig har krympt från 55 till 34 procent på bara två år. Vi kan tala om en EPA-traktorgeneration snarare än om en Gretageneration. Andelen som identifierar sig som antirasister har sjunkit från 32 till 17 procent och andelen som kallar sig feminister från 30 till 23 procent. Inte ens hälften av de unga kvinnorna tycker numera att jämställdhet är viktigt. Demokrati anses allt mindre väsentligt.

Ni ser inom vilken härad allt det där befinner sig. Jimmie Åkessons.

Det gör ont att säga att det enda parti som under flera decennier lyckats förmedla något som uppenbarligen upplevs som en vision är Sverigedemokraterna. Åkesson har varit mån om att under årtionden inte låta som de andra. 

Så vart tog Miljöpartiets vision vägen? Den där som sprudlade av livsglädje och idéer om ett helt annat samhälle?



Ska vi vara vedervärdigt ärliga så försvann det när partiets företrädare fick för sig att alltmer låta, uppträda och vara som de andra partiernas företrädare. Som ett sätt att bli ”regeringsfähigt”. Som om det var viktigt att sätta på sig strypsnara och allt mer anamma de gamla partiernas ord och språkbruk. Ingenting har varit mer förödande för partiet än just det.



Första gången jag hörde gröna företrädare predika om att ”skapa sysselsättning” och surra om tillväxt istället för om livskvalitet kändes det minst sagt olustigt. För att inte tala om när de hävdade att sänkt arbetstid skulle vara omodernt, att medborgarlön skulle skapa problem och att friår var ”svårt att förklara”. Och så kom hyllningarna av frihandel i riksdagens talarstol – som om inte införandet av sociala och ekologiska klausuler såväl som tyglandet av marknaden är en del av den gröna själen. 

Det blev allt svårare att höra, se och känna skillnaden mellan de gröna och de andra.

Till råga på allt släppte man begreppet ”grönt” så att det kom att betyda något mycket mindre än vad som var själva kärnan när vi bildade partiet. Så vad blev kvar? Gröna debattrådar hängande utan att ha fäste i en ideologisk grund som i sig utgör en sammanhängande vision om ett annat samhälle. Ett sprudlande samhälle.

Visst kommer en vision, som den vi en gång skapade som den gröna, angripas av ledarskribenter – liksom av andra som lever i sin politiska etablissemangsbubbla – för att vara ”populistisk”. Skit i det, kära gröna företrädare. Ge er hän, berätta om livsglädje i ett hållbart samhälle, låt som de samhällsrebeller ni är om ni tror på grön ideologi. Se till att välja ett grönt språkrör som har förmåga att skapa lust för verklig grön politik! Som vågar stå ut! Som kan få hjärtan att brinna!

Det våras i naturen.

Höst i politiken.