Ryssland mot världen – så utnyttjar Kreml konspirationsteorier

Myter, lögner, propaganda och desinformation – dessa beståndsdelar är inte ovanliga i politiken, i synnerhet inte i tider av konflikt och krig. I när tid har vi också vant oss vid att världs ledare håller sig med diverse konspirationsteorier (även om detta givetvis inte heller är något nytt), med Donald Trump som det mest yviga exemplet. Sedan invasionen av Ukraina har många också uppmärksammat Rysslands och Putins benägenhet att för klara sig medelst konspirationsteorier och grov desinformation; allt från specialoperationen för att oskadliggöra de ukrainska nazisterna till föreställningarna om ett fientligt väst som i grund och botten vill se Ryssland utplånat, alternativt fördärvat av västerländska dekadenta värderingar. Idén om ett illvilligt väst har odlats i Ryssland sedan länge, och var förstås inte orimlig  under kalla kriget, men aggressionen mot Ukraina gav upphov till en ny våg  av desinformation och propaganda – och konspirationsteorier. 

Det kan vara på sin plats att ringa in dessa begrepp. Journalisten Per Enerud – som numera jobbar på Myndigheten för psykologiskt försvar – gav i fjol ut boken Det här är inte ett krig (Carlsson  förlag), om just det ryska informationskriget. Han menar att det finns en tydlig skillnad mellan propaganda och desinformation, till att börja med.

– Propagandans syfte är att få oss att tro på någonting; kommunismen, Coca-cola, Miljöpartiet, vad som helst. Alla partier, ideologier, företag som vill sälja glass, bedriver propaganda. Men desinformation är precis motsatsen. Den vill få oss att tvivla, få oss att känna att vi själva inte har makt. På så sätt är  konspirationsteorierna en form av desinformation, och inte propaganda. 

Sår tvivel

De som underhåller konspirationsteorier är inte intresserade av att vi absolut ska tro på chemtrails, utomjordiska ödlor eller Sions vises protokoll, fortsätter Per Enerud. 

– De är intresserade av att vi ska misstro allt vi ser omkring oss. Att vi ska tvivla på att saker är vad de ser ut att vara. Och ytterst lämna över vårt intryck till dem som levererar de här berättelserna. Det finns ett extremt auktoritärt fundament i alla konspirationsteorier. Du förutsätts tro på den som sänder konspirationsteorin, och inte på vad du själv ser. 

Enligt en studie publicerad i Opinion in current psychology 2022 är ”auktoritära, populistiska och konservativa ledare de som är mest benägna att sprida konspirationsteorier under perioder av instabilitet”. Och Putin och Trump är inte heller ensamma. I en opinionstext i Financial Times på temat nämns till exempel att Brasiliens tidigare president Jair Bolsonaro, Italiens premiärminister Giorgia Meloni och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan alla fört fram konspirationsteorier, om valstöld, folkutbyte respektive en ”mystisk räntelobby”.

Konspirationsteorins karaktär kan utifrån beskrivningen ovan ses som klippt och skuren för just Vladimir Putin och hans krets. Innehållet är inte det viktiga, poängen är att skapa misstro och förvirring i samhället, varför man inte kan peka någon speciell typ av teori som platsar i Kremls berättelse.

– Kreml vill att vi ska tro att våra politiker, våra journalister och aktivister egentligen jobbar för någon annan. Budskapet är att ”vi i Kreml är de enda som ni egentligen kan lita på!” Det spelar absolut ingen roll om man sprider ut att 5G är jättefarligt eller att vaccinationer ska utplåna mänskligheten så att bara den här gyllene miljarden ska  överleva. Det viktiga för Kreml är att det skapas en föreställning om att vi  aldrig kan veta vad som är sant. 

Örat mot marken

Inte heller sitter det någon konspirationsdesigner i Kreml och hittar på nya, fräscha teorier, utan man plockar upp det befintliga och har ett ständigt öra mot marken och lyssnar av vad som har snurr just nu. Till exempel att det finns en oro kring en ny teknologi som 5G, som man kan surfa vidare på. Bara det  fungerar, annars får man leta vidare. 

– Det syntes tydligt under början av kriget mot Ukraina 2022 att man försökte köra med nazistspåret. Man ville argumentera för att Ryssland gjorde allt för att bevara freden, men att det var nazisterna i Kiev som vägrade och så vidare. Men det bet inte på omvärlden, det var ju ingen som trodde på en sån fantasi.  Kanske vissa delar av den ryska publiken tog det till sig, men ytterst få i väst. Så då har man fått byta spår, och formuleringen sedan ungefär ett och ett halvt  år tillbaka går mer ut på att det är en del i ett antikolonialt projekt som Ryssland bedriver. Kreml säger: ”Vi måste stoppa  USA:s försök att ta över hela världen. Vi står på den globala majoritetens sida!” Och det här verkar resonera bättre. Så att lyssna på vad som funkar och sen snabbt korrigera, det är det man gör. 

Vad som dock är unikt för Ryssland är omfattningen ifråga om finansiering och struktur. Ingen annan stat  satsar så mycket statliga budgetmedel på att påverka en internationell publik som Ryssland. Ungefär en tredjedel av den statliga budgeten för medier går till de statliga kanalerna Sputnik och RT som sänder i flera länder och på flera språk. Tillsammans med privat ägda medier, bloggar och sociala medier, inklusive trollfabriker, som mer eller mindre uttalat eller medvetet plockar upp och sprider Kremls narrativ, bildas ett helt ekosystem av desinformation och konspirationstänkande som kommer både uppifrån och  nedifrån. 

Per Enerud ser systemet som dynamiskt, med ett ganska starkt dialogiskt element, där någon uppe lyssnar på någonting som kommer nerifrån, och de nere har kanske hört något någonstans uppifrån. 

– Man noterar att här finns det en ganska högljudd grupp som är beredd  att tro på det här. Okej, då ger vi dem en plattform på våra kanaler. Och sen aggregeras det. Så man ska inte föreställa sig att det är en hierarki som trycker ner en massa tankar, utan det kan ofta vara väldigt mycket gräsrotsidéer. 

Demografikris bakom teorier

Enligt Tova Höjdestrand, docent i socialantropologi vid Lunds universitet, har ryska konservativa nationalister sedan 1800-talet drivit en konspirationsteori om hur väst försöker eliminera öst.

– Allt handlar om Kreml och Putin, det är alltid nån gubbe, men vad gör folk ute i stugorna, har vi inga patriotiska gräsrotsrörelser? frågade hon sig runt 2006 när Putin alltmer svängde åt det nationalistiska hållet.

Vid den tiden uppmärksammades i akademisk forskning feministiska rörelser eller ekorörelser i Ryssland, men Tova Höjdestrand fann också små föreningar  av ”concerned parents”. 

– Alla i dessa föreningar bråkade om samma sak och det var en reform av socialvården. Ditintills hade man just inte haft något system för preventiva sociala åtgärder, utan om en familj hade problem satte man barnen på barnhem. Det var en del av Putins familjevänliga politik, att stärka skyddet för utsatta familjer. Men det tog hus i helvete, det var argument – delvis lånade från USA – om att det var intrång i privatlivets helgd, man sa att myndigheterna får ta barn och sälja till bögar i väst. Över huvud taget är konspirationsteorierna globaliserade historier som cirkulerar på internet och anpassas lokalt. Det är svårt att spåra var saker kommer ifrån. Men det var också berättigat, de litar inte på staten. 

Tova Höjdestrand fortsatte att följa hur samma grupper engagerade sig även i andra frågor, om till exempel utbildning, som diskuterades på olika forum. 

– De är emot allting som har att göra med någon form av tolerans, och bland de grupperna i de forumen har det odlats konspirationsteorier. Det fanns ett stort motstånd mot sexualundervisning, man sa att väst vill förinta Ryssland genom säkert-sex-lektioner som skulle resultera i att ungdomarna ligger runt, får sjukdomar och blir infertila. 

En idé som kunde underblåsas av den demografiska panik som Ryssland  lidit av under många år – och motståndet mot hbtq och feminism är kopplat till det.

– För Putin svängde det 2012 med anklagelserna om att man fejkat valrörelsen, då blev Kreml väldigt konservativt och anti-hbtq, och den retoriken har de tagit från de extrema grupperna, säger Tova Höjdestrand. 

Dolkstödslegend 

Hur den offentliga diskursen formas i landet blev Per Enerud varse redan på  80-talet, när han jobbade som reseledare i Sovjetunionen. 

– Det var ungefär samtidigt som Afghanistankriget, och då kunde man se väldigt mycket, ja, då ska vi använda ordet propaganda, till stöd för den ryska aggressionen mot Afghanistan. Man talar om att det var en internationell plikt man genomförde, man var inbjudna av Afghanistans regering. Jag brydde mig  nog inte så mycket om det, men det märktes tydligt att här pågick en medveten formulering av verkligheten.

Han påminner om att det har odlats  en ”dolkstötslegend” i Ryssland, som går ut på att Sovjetunionen var stort och välfungerande, att kapitalisterna inte kunde acceptera detta och därför vidtog ett antal mått och steg för att få Sovjetunionen att kollapsa. 

– Det har byggts en hel mytologi kring påståendet att Sovjetunionen omöjligen kunde kollapsa på grund  av ekonomiska problem, vanstyre och politisk idioti. Utan det var USA, det  kollektiva väst, kanske Sions vise – eller kvinnorna, feministerna eller bögarna, det finns alltid någon som kan vara den destruktiva gruppen – som gör det här. Så det har odlats i Ryssland sedan åttiotalet, och folk har vant sig vid att det är så här, man föreställer sig att Ryssland och USA var jämnstarka och det är de inte nu. Alltså måste USA ha förstört Ryssland.

Kärnan i majoriteten av de klassiska konspirationsteorierna är att en liten, mäktig elit styr världens historiska skeenden till sin egen fördel och till folkets nackdel. Bilden av eliten mot folket är enligt Per Enerud ett av de narrativ som är mest framträdande i Kremls utspel, och det är något som ryssar lätt kan relatera till. Han förklarar att de sovjetiska traditionerna i journalistik och propaganda gör att folk känner igen mönstret väl. I Ryssland var det väldigt vanligt med reportage från utlandet där man till exempel ”skildrade hur proletariatet i Sverige led under en girig klick kapitalisters förtryck”. 

Och för dem som har till uppgift att föra ut desinformation är det likaledes ett bekant grepp som man vet fungerar. Samtidigt är motsättningen tämligen allmänmänsklig och kan appellera till de flesta, som ju inte tillhör något övre skikt med tentakler i maktens alla korridorer. Vilka som utgör den förhatliga eliten anpassas efter den tilltänkta publiken, inhemsk eller utländsk. 

– Dagens ryska desinformation är fullständigt principlös och obegränsad av ideologiska ramar. Sovjet behövde försöka hålla sig någorlunda inom marxismen. Det behöver inte Ryssland i dag. De kan skita fullständigt i allt sådant och ljuga på hela det politiska fältet. Det är ett tydligt segment av publiken som nappar på vaccinationskritiken, och kanske ett annat som föreställer sig en judisk sammansvärjning, eller att det är bankirer och storföretagen. I vissa delar av Europa är det kanske konspirationer kring homosexuella sammansvärjningar som resonerar med publiken. I andra delar kan det vara konspirationer om 5G och miljöfrågor. De här påverkanskampanjmakarna föreställer sig inte att de ska nå hela publiken. Men i en valsituation i till exempel Sverige, med två stycken ganska jämnstora block, om du kan påverka två procent av väljarna åt ett eller annat håll så vänder du hela regeringsbildningen. 

Skyll på Karlsson

Att ljuga, uppfinna syndabockar och dylikt understryker Per Enerud inte alls är unikt för Ryssland eller för  makthavare. 

– Så här kanske vi gör nästan allihop. Hela storyn i Karlsson på taket handlar ju om att Lillebror skyller på  en okänd kraft utanför honom själv. Det är strängt taget en konspirationsteori. Så gör människor för att slippa ansvar. Det vi ser i påverkanskampanjer är ett systematiskt bruk av barnsligt ljug för att slippa ansvar, och för att an dra också ska vägra att ta ansvar. Och det jobbiga med demokratin är ju att den faktiskt kräver att vi tar ansvar. Demokratin gör oss delaktiga i vårt lands beslut. 

Och, tillägger han, någonstans får vi  väl konstatera att nästan alla de stora politiska ideologierna ytterst bygger på  att det är de andra det är fel på. 

– Men vår mänskliga vilja att tala respektfullt med varandra är väldigt stark. Demokratiska institutioner kan raseras, men det demokratiska samtalet mellan människor är starkare än institutionerna. Sovjet var ju ett förfärligt auktoritärt samhälle där oliktänkande skickades till mentalsjukhus och fångläger. Likväl fanns det rum där människor kunde mötas, se varandra i ögonen och delta i ett samtal på ett respektfullt sätt. Det demokratiska samtalet överlever även när de demokratiska institutionerna knäcks. Och det är väl det som får mig att ändå vara ganska hoppfull.