Varför har en europeisk vänsterrörelse för gräsrotsdemokrati och transparens inte kunnat etablera sig i Sverige inför EU-valet? För att den svenska organisationen är omogen, oerfaren och saknar politiskt mod, skriver Mats Sederholm.
DEBATT. Den europeiska vänsterrörelsen DiEM25 misslyckas efter bara några månaders försök att etablera sig i Sverige som parti inför EU-valet. Som den mest involverade tidigare DiEM25-medlemmen i Sverige, aktiv såväl centralt som lokalt, ser jag ett omoget, oerfaret svenskt DiEM25 utan en radikal politik och med en bristande interndemokrati, falla ihop som ett korthus.
Den europeiska vänsterrörelsen DiEM25 har över 120 000 medlemmar i Europa och cirka 1 000 i Sverige. Den startades av bland annat den tidigare grekiska finansministern Yanis Varoufakis 2016. Syftet var att få igång en radikal rörelse som kan demokratisera EU inifrån. Ett alternativ för progressiva som söker gräsrotsdemokrati, transparens och en radikal förändring bort från ett Europa söndrat av högerkrafter, oligarker och nedskärningar. Man vill skapa en europeisk samordning av sin politik, eftersom man inte tror att nationell politik har en förändringsförmåga.
Inför årets EU-val bestämde sig DiEM25 för att seriöst etablera sig i Sverige och med stora förhoppningar om att få med den tidigare riksdagskvinnan, vänsterpartisten och politiska vilden Amineh Kakabaveh som kandidat. Även den tidigare MP-politikern Valter Mutt, fanns på önskelistan. Men de som älskar att lyssna på Varoufakis ekonomiska expertis, hans progressiva idéer, filosofiska betraktelser och radikala tydligheter har all anledning att känna sig besvikna.
Organisationen i Sverige leds av politiskt oerfarna supportrar utan ett eget progressivt mod och tillräcklig erfarenhet således lättstyrda av DiEM25 centralt. DiEM25 har en hög svansföring när det gäller bekämpandet av korruption och maktordningen inom EU. Är då DiEM25 själva på insidan den rörelse som praktiserar gräsrotsdemokrati och transparens?
Insikterna om motsatsen drev mig det sista halvåret som aktiv in i en roll som liknade en visselblåsares. Jag prövade den demokratiska ordningen maximalt, såväl lokalt som centralt, hela vägen upp i den högsta instansen, och fann hur den aktivistiska och progressiva andan på insidan förbyttes i en traditionell toppstyrning och bristande demokrati på ett sätt som vi inte är vana vid i Sverige.
Som aktivist saknar man exempelvis rätten att klaga på en diskriminerande chef. DiEM25:s inre regelverk praktiseras alltså olika, beroende på hur inflytelsefull roll man har i organisationen, och långt ifrån den gräsrotsdemokrati man marknadsför. Staben av administratörer är till stor del samma personer sedan DiEM25:s början, som med åren format en bekväm maktkrets som bakom kulisserna styr upp lokalgrupperna. Eller som en rumänsk DiEM25-kollega uttryckte det:
”The rules in DiEM25 are only for fools, the mini-oligarchy controls the organization.”
På utsidan rasar DiEM25 mot de autokratiska krafterna i Europa samtidigt som man exempelvis i Sverige, i ledningen för den svenska valorganisationen, inte räds autokratiska maktövergrepp, uppgörelser bakom stängda dörrar och med den centrala stabens samtycke och medverkan.
För mig, som gillar politiska diskussioner med kreativitet och uppriktighet i en konstruktiv anda, växte besvikelsen långsamt fram. Det modiga och radikala sting som inte sällan uttalas officiellt är i den svenska rörelsen nertonad till traditionell partinivå, där en alltför fri debatt ses som ”dåligt uppträdande”. På det hela känner man helt enkelt inte alls igen sig från en rörelse som många hoppas ska vara en spegling av Varoufakis kamp mot orättfärdigheterna inom EU, hans rättpatos, det politiska uppkäftiga irritationsmoment han blev för Eurozonen och det interna maktmissbruket. Något som gjort honom till en hjälte för många politiskt radikala i Europa.
Rent politiskt är DiEM25 på ett sluttande plan, då Varoufakis och DiEM25:s parti Mera25 fick lämna det grekiska parlamentet efter ett misslyckat val förra året. Det en gång i tiden goda självförtroendet hos de politiska entreprenörerna fick sig en rejäl knäck. Man famlar nu efter nya politiska grepp och är i gott sällskap med resten av den vilsna vänstern i Europa som man tidigare trivialiserat. Varoufakis saknar grekernas förtroende och DiEM25 har svårt att finna en kontakt med gräsrötterna också i övriga Europa. Strategin att praktisera samma politiska frågor i alla EU-länder och lokala DiEM25-partier biter som väntat inte.
För svenskar står klimatfrågan främst medan DiEM25 centralt och i Sverige inget har att erbjuda mer än en traditionell grön giv och att som vänster kapitalisera på klimathotet och skylla allt på de rika. Man är i motsats till den svenska opinionen emot Nato och saknar i övrigt ett tillräckligt progressivt svenskt partiprogram för att kunna bryta vänsterns dödläge.
Att man inte fått med sig Amineh Kakabaveh ska nog hon vara mest glad över. De saknar den politiska och organisatoriska mognad som hade gjort henne rättvisa.
