”Låt kolet ligga”. Så lät det för åtta år sedan när klimat- och miljöaktivister och intresseorganisationer tillsammans mobiliserade för att hindra det statliga bolaget Vattenfall från att sälja av sin brunkolsverksamhet till ett tjeckiskt kolbolag. Redan då var läget akut – utsläppen behövde minska radikalt, och med det utvinningen och förbränningen av fossila bränslen.
Som ägare av både kolkraftverk och kolgruvor kunde Vattenfall ha banat väg för en ambitiös fossilutfasningspolitik genom att avveckla och stänga ner brunkolsverksamheten i Tyskland. Tyvärr såldes den tyska brunkolsverksamheten (under socialdemokratisk och miljöpartistisk flagg) och Sverige gick miste om en historisk möjlighet att säkerställa att kolet från Europas största brunkolsgruva stannade i marken.
Nu är kolet uppe på tapeten igen. Kanske inte kol i ordets allra bokstavligaste bemärkelse, men likväl ett fossilt material som består till hälften av grundämnet kol – torven.
Torv, som består av växtdelar som legat i kärr och våtmarker i tusentals år, bildas långsamt. Under ett år bildas ungefär en millimeter torv: gräver du en meter djupt i en torvmosse så gömmer sig där ett arkiv över natur och kultur som sträcker sig minst tusen år tillbaka i tiden.
Men torven är inte bara en historieskatt utan också Sveriges bortglömda klimatbov. Problemet stavas torrlagda våtmarker. Under 1800- och 1900-talet torrlade man stora arealer våtmark genom att gräva diken och leda bort vattnet – dels för att bryta torv, dels för att öka produktion i skogen och skapa jordbruksmark. Men liksom den smältande tundran i Sibirien läcker de torrlagda våtmarkerna en enorm mängd växthusgaser. När våtmark eller torvmark dikas ut syresätts torven och börjar brytas ner. Utsläppen från utdikade våtmarker står i dag för 25 procent av Sveriges totala klimatutsläpp, vilket är lika mycket som alla personbilar i hela Sverige.
En del av den torrlagda marken används i dag till ren torvbrytning. I torvindustrin växer dystra och ödsliga landskap fram: träd avverkas och torvmarken avvattnas helt med hjälp av diken som grävs kors och tvärs. Torven bryts med hjälp av traktorer och säljs som odlingsjord eller energitorv. Som odlingsjord hamnar den i villaägarnas och radhusområdenas rabatter och läcker koldioxid rakt ut i atmosfären. Vid förbränning släpper energitorven ut mer koldioxid per kilowattimme än både olja och stenkol.
För att minska koldioxidutsläppen bör vi alltså se till att så mycket torv som möjligt blir till våtmark igen. Regeringen påstår att man satsar på just detta – men samtidigt fortsätter torvbrytningen. Nyligen kunde tidningen Sveriges Natur avslöja att 89 nya tillstånd har getts för att bryta torv i Sverige under perioden 2012–2022. Förra veckan kom det nyheter om att företaget Neova, som ägs av den finska staten, kan tvångsöverta mark från kabelföretaget Nexans företag för att bryta torv på Grimsås mosse – trots protester från både lokalbor och Nexans.
”Våra öron äro tilltäppta med torv”, agiterar bonden Didrik Mårtensson under en sockenstämma i Sara Lidmans romansvit Jernbanan. Som bonde i norra Norrlands inland under 1800-talet påpekar Lidmans protagonist att det finns andra sätt för folket att nå välstånd än genom utdikning av våtmarker. Han kunde inte ha mer rätt.
Alternativa energikällor finns. Alternativa odlingskällor finns. Torvbrytning är en omodern och klimatskadlig industri som inte hör hemma i en värld som befinner sig i klimatkris. Klimatministerns eget parti håller med och menar att torvindustrin bör ”fasas ut på sikt” – som om dagens höga utsläpp från utdikade våtmarker och torvtäkter inte spelade någon roll.
Vi behöver göra allt vi kan för att minska koldioxidutsläppen – att industrin fortsätter få tillstånd för brytning och expanderar är oacceptabelt. Torvindustrin borde ha avvecklats igår. Desto mer anledning att göra det i dag. Låt kolet, för en gångs skull, ligga kvar i marken.
En sakuppgift om debatten kring Vattenfalls brunkolsverksamhet är korrigerad den 24 februari 2024.
Favorithögtid på året – bokrean.
Israel varslar om fler attacker mot Rafah i södra Gaza.
