Glöd · Ledare

Fler kameror skapar inte trygghet

När polisens senaste lista över vad de kallar utsatta områden offentliggjordes i slutet av förra året syntes att dessa områden blivit färre. Så även i Göteborg, där man sedan 2020 satsat hårt på att få bort de särskilt utsatta områdena från polisens lista till 2025. Men än finns det några kvar, och det sittande styret vill förlänga målet till 2030.

Det tycker Axel Josefson, som ledde alliansstyret 2020, är en dålig idé. Enligt honom tyder det på ”en passivitet i de här frågorna”. Och det är lätt att hålla med honom om att man bör arbeta aktivt för att dessa så kallade särskilt utsatta områden ska bli tryggare. Men hans föreslagna metod tyder i sin tur på en annan typ av passivitet. Allt han önskar sig verkar vara fler övervakningskameror, och så fler övervakningskameror, och så några övervakningskameror till. 

Han kallar det att ”trygghetssäkra” fastigheter och vill göra det med hela Bergsjön, som är ett av de särskilt utsatta områden som finns kvar på polisens lista. Men läser man på AB Framtidens hemsida, det kommunala bolag som är Göteborg stads fastighetskoncern och som är de som främst jobbar med de här frågorna, framgår att trygghetssäkring handlar om annat än kameror. Bland annat innebär det en utökad samverkan med polis, sommarjobbssatsningar, mer belysning där det behövs, att byta ut gamla dörrar till dörrar med säkrare lås, ökad bemanning för fastighetsskötsel och kontakt med boende, och att hålla området rent och snyggt. Kameror nämns inte i deras artikel om arbetet i Bergsjön. 

Det som verkar ha funkat utifrån Josefsons styres satsning är alltså inte den lösning han själv föreslår i dagsläget. Den här idén att övervakningskameror är lösningen för att skapa trygghet är väldigt enkelspårig och haltar oerhört.

Visst stämmer det att film från en övervakningskamera kan hjälpa till att lösa ett brott, och att en välplacerad kamera kan förflytta kriminaliteten till en oövervakad plats. Men om målet är att människor ska sluta begå brott måste man börja i en annan ände. Att misstänkliggöra alla dem som bor i ett område – för det är det man gör när man sätter upp kameror precis överallt – bara för att det råkar klassas som särskilt utsatt av polisen skapar inte direkt större förtroende för de styrande. Om något bidrar det till en minskad trygghet, och att man cementerar bilden av ett område som särskilt utsatt. Kameror som primär trygghetsfrämjande insats tyder minst sagt på passivitet när det kommer till att förstå vad det är som gör människor trygga. 

Kalla ett område “särskilt utsatt” ska man för övrigt inte göra alltför lättvindigt. Den typen av klassificering av ett geografiskt område kan lätt leda till att segregation och utanförskap förstärks snarare än minskar. Det blir en tydlig gräns mellan utsatt och icke utsatt, en skarp linje på en karta som är betydligt mer luddig i verkligheten. Den typen av formuleringar kommer inte åt kärnan: hur skapar vi trygghet och välmående för alla människor i den här staden, i det här landet? Det kan vara till hjälp att avgränsa ibland, för att få syn på mönster och specifika utmaningar, men man får inte stanna där. De utsatta områdena är lika mycket en del av staden som övriga områden. Och människorna som bor där är i precis lika stort behov av trygghet, förståelse och möjligheter att förverkliga sina drömmar som alla andra. 

Vad som behövs är inte fler kameror. Pengarna bör fortsatt läggas på det som redan görs, och på skola, läxhjälp, fritidsaktiviteter och en välfungerande fördelningspolitik, till exempel basinkomst. Möjligheten att ha en försörjning för  sig själv och sina barn skapar trygghet. Trygga vuxna förebilder skapar trygghet. Att känna framtidstro och hopp skapar trygghet. Välfungerande mellanmänskliga relationer skapar trygghet. Inget av det kan en övervakningskamera någonsin uppnå.

Ett område stort som Sverige får fiskeförbud vid Antarktis.

Fortfarande ingen vapenvila i Gaza.