I mars skrev Kristofer Åberg att kraven på vapenvila i Gaza inte gick ihop med ett budskap om ”intifada till seger” som han hade sett i en Palestinademonstration. Men det gör det visst, för begreppet intifada bygger på ickevåld, skriver Elise Dahlin i en replik.
DEBATT. Kristofer Åberg skriver i sin replik ”Global intifada” och ”vapenvila nu” går inte ihop att intifada i sammanhanget kring Palestinademonstrationer 2024 syftar på en våg av självmordsattentat som Hamas och andra grupper utförde mot civila israeler i början av 2000-talet. Det Åberg dock glömmer är att intifada egentligen bygger på en princip om ickevåld.
Den första intifadan, som själva konceptet kommer ifrån, bestod till exempel, enligt Britannica, till stor del av fackligt organiserade strejker, kommersiella bojkotter, stängningar och demonstrationer på de ockuperade palestinska områdena. Även kvinnor och kvinnoorganisationer hade en framträdande roll under den första intifadan.
Det stämmer att båda intifadorna har innehållit inslag av våld, speciellt den andra intifadan. Detta våld var dock inte begränsat till en av sidorna. Bland annat var den överväldigande majoriteten av de 1 000 som dog under den andra intifadans första 18 månader civila palestinier.
Trots begreppets association med våld får vi inte glömma den ursprungliga betydelsen: palestinskt uppror mot den israeliska ockupationsmakten. Vilket vi med facit i hand ändå borde kunna konstatera att palestinierna har all rätt till. En fredlig tvåstatslösning som Åberg och gruppen Socialdemokratiska Israelvänner säger sig stå för börjar just med det; ett slut på ockupationen.
