Glöd · Debatt

Snöröjning i tid ger oss levande städer

Snöröjning på en cykelbana i Stockholm.

Snöiga vintrar är det svårt för många att komma fram. Vill vi ha levande städer borde arbetet med plogning, saltning, sandning och istappsfällning bli mer proaktivt, skriver Robin Alsalehi.

DEBATT. Två kommuner som jag flanerat runt i sen jag flyttat ner till Stockholm är Solna och Sundbyberg. Två rätt så multifunktionella städer där det finns möjlighet till liv och rörelse över dygnets vakna timmar. Något som många med mig gillar, då fritiden gärna spenderas med promenader, restaurang- och kafébesök och allmänt windowshoppande – även om många butiker slagit igen.

Det stora men:et är plogningen, som inte riktigt hängt med. Handlar det om budgetering? Handlar det om snöcentimetrarna som signalerar till plogbilarna när de ska ut och ploga? Handlar det om att vi vant oss vid varmare vintrar? Eller är det en trend som stavas ”minskat fokus på samhällsekonomiska kostnader”?

Kostar en reaktiv plogning samhället pengar? Och kan man se plogning som ett hållbarhetsarbete? Det tänkte jag argumentera för här.

Först och främst – plogning löser flera behov och problem utifrån ett socialt perspektiv. Det handlar om framkomlighet, om tillgänglighet, om flöden för trafik, gång, cykel och företagens möjlighet att hantera sin logistik. Att människor ska kunna leva ett liv även bortom de, förhoppningvis, varma fyra väggarna under årets kallaste månader. Att kunna möta andra människor, istället för sitta i ensamhet och isolering. I Sverige har vi trots allt cirka 1.9 miljoner singelhushåll och jag tänker särskilt på våra äldre, barn och blinda. Jag tänker även på rullator- och rullstolsburna i allmänhet och min rullator- och rullstolsburna mamma i synnerhet. Det blir många inlåsta dagar om inte vi syskon finns där för henne just nu, och jag kan inte tänka mig hur många som är helt isolerade denna tid på året.

Utifrån ekonomiska perspektiv handlar mycket om ifall vi faktiskt satt en peng på vad ovan sociala perspektiv kostar. Om vi nu bryr oss om konsekvensen av att inte göra något proaktivt åt det. Förebyggande plogningsarbete.

För vad kostar det inte företagen att deras anställda inte kommer fram eller inte kan jobba på grund av inställda och försenade kollektivtrafiksavgångar? Eller trafikstockningarna med bilarna? Eller att personen du ska möta inte kommer fram? Det kan vara en läkare, en polis, en städare eller vaktmästare.

Vad kostar den reaktivt planerade plogningen samhället nu när klimatförändringar ger oss en dag med huttriga 15 minusgrader och så 3 plusgrader nästa? Dessa extrema fluktuationer, som vi bland annat känt av denna vecka, leder inte bara till problem med klädval, utan även till extrem halka. En halka som kan översättas till alla fallskador och benbrott som sker. Statistiken visar att våra mammor, systrar och föräldrarnas mammor drabbas mest – 66 procent av alla frakturer efter fall på is eller snö drabbar kvinnor, särskilt dem mellan 46 och 75 år, som står för 42 procent av alla sådana frakturer enligt Svenska frakturregistret.

Det kostar samhället pengar i form av vårdkostnader, och i förlängningen drabbar det alla nära, kära och arbetskamrater som ser sin medmänniska drabbas.  

Därför borde man gå ifrån det reaktiva plogningsarbetet, som initieras när tillräckligt mycket snö fallit, och istället arbeta proaktivt med plogning, saltning, sandning och istappsfällning. Utan det blir multifunktionella kommer som exempelvis Solna och Sundbyberg istället benbrottsriskzoner. Där liv och rörelse inte syns på gatorna och där kommunen till slut förlorar på det.

Därför är det dags att jobba mer proaktivt med plogning, sandning och saltning om vi vill slippa onödiga samhällskostnader i det långa loppet.