Majoriteten av svensk-kurderna jag känner håller tillbaka. Vågar inte demonstrera som förut, oavsett partitillhörighet. Det är lika tyst på sociala medier. Den fredliga demokratiska oppositionen mot den turkiska presidenten är kriminaliserad i Turkiet, men även i Sverige får det konsekvenser att opponera sig mot Erdogan. Jag känner ett ansvar att säga detta högt. Men jag är rädd att jag själv håller igen.
Mars har alltid varit en konstig månad för svensk-kurder. Den 16:e mars minns vi det fasansfulla folkmordet i södra Kurdistan (norra Irak) och kort därefter, den 21 mars, firar vi vårdagjämningen tillika den kurdiska nationaldagen. Dagen symboliserar vår strävan efter frihet och rättvisa som urfolk.
Årets mars kom med en ny deppig pålaga när vi tvingades fira nationaldagen i skuggan av en Nato-flagga.
Vågar vi vaja den kurdiska flaggan i ett land som intensifierat sitt samarbete med Turkiets repressiva regim som vi flydde ifrån? Vågar vi lita på den svenska regeringen eller ens alla kurdvänner i svensk politik som plötsligt tystnade och istället blev högljudda i en bekvämare konflikt för dem, nämligen Ukrainas försvar mot det ryska anfallskriget?
Man hänger inte med. När Turkiet, en av Nato:s medlemmar, allierade sig med jihadistiska grupper och ockuperade den kurdiska staden Afrin i Syrien, var Sverige bestört. Men snabbt bytte både S-regeringen och dåvarande oppositionen fot och gick från hjältehyllningar till politisk opportunism och det kändes i många hjärtan när sossarna plötsligt tystnade. I en P1-intervju när Nato-processen inleddes kunde Magdalena Andersson inte längre komma ihåg namnet på hennes fängslade partiledarkollega Selahattin Demirtaş, en symbol för mänskliga rättigheter i Turkiet som hennes parti samlat pengar för. SD-regeringen ska vi inte ens slösa textutrymme på.
De svensk-turkiska avtalen om terrorismbekämpning, de svenska grundlagsförändringarna och löftena till president Erdogan oroar kurder i Sverige som självcensurerar sig utifrån den politiska kursen som vårt nya land har valt att följa.
Mars månad är nu en påminnelse om detta och den självcensur som vi nu står inför. Mars är nu en månad då vi minns ministrar som Ann Linde, riksdagsledamöter och tyckare som i årtionden på svensk-kurdiska offentliga möten har dragit klyschan ”Kurderna brukar säga att de inte har några andra vänner än bergen” för att sedan avsluta med att säga att det inte stämmer eftersom kurderna även har politikern som vi har haft framför oss.
Nu har vi noll insyn som svensk-kurder vad samarbetet mellan säkerhetstjänsterna innebär, och jag är en av många som håller igen eftersom Turkiet har en lång tradition av att förfölja anhöriga.
Det är med tunga fingrar på tangentbordet jag hälsar alla: Newroza we pîroz be!
Det orkestrerade bråket mellan Jimmie, Ebba och Alice är underhållande.
Ebba försöker bli allas mamma.
