Hur tänker och argumenterar politiska konspirationsteoretiker? Detta vill Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi vid Lunds universitet, och hans kollegor ta reda på i en studie. Till exempel tycks det vara viktigare för en konspirationsteoretiker att en politisk retorik uppfattas som autentisk än att den är sann i konventionell mening. En sådan retorik har blivit Donald Trumps adelsmärke, och i likhet med den tidigare amerikanske presidenten tycks stödet för Sverigedemokraterna här hemma inte påverkas nämnvärt av vare sig lögn eller i normala fall klandervärt beteende.

Med Trump blev post-sanning ett populärt begrepp, och det var hur detta fenomen, som tycktes upplösa gränsen mellan sant och falskt, bemöttes som fick Patrik Fridlund att börja intressera sig för saken och inleda ett forskningsprojekt om konspirationsteorier, post-sanning och förutsättningarna för offentlig debatt.

– Det spelar ingen roll att Trump säger en sak den ena dagen, och en annan nästa. Han struntar i om han är motsägelsefull, folk tycker han är bra av andra skäl och det räcker inte med att peka på inkonsekvensen eller osanningen, säger Patrik Fridlund, som inte tror på metoden att då börja försöka uppfostra människor.

– Man sa att de ska lära sig känna igen att det saknas källor till exempel. Där började jag agera, för det kan inte vara det som är problemet, folk är nog inte så korkade. Det måste vara något annat som gör att de bortser från det.

”Autentisk” figur viktigare än sanning

Patrik Fridlund tror att när det gäller politiker eller politiska rörelser så är autencitet ett nyckelbegrepp.

– Folk som gillar Trump uppfattar honom som en autentisk figur. Inte för att han säger sanningen, men för att han är lite som han är, han bryr sig inte. Han är grov i munnen, har inte reda på saker, säger emot sig själv. Så gör vi ju alla. Och om man blir varse att upplevd autenticitet är viktig kan man i bästa fall börja ställa andra frågor till folk: är det bra? Vill vi ha människor som är sig själva på det här sättet?

Att endast trycka på vikten av sanning eller att ta fram fakta kommer inte att vara effektivt när det ställs mot den upplevda autenciteten och känslan av tilltro, menar Patrik Fridlund. Och sådana känslor kan alla, inte bara konspirationsteoretiker, relatera till.

– Konspirationsteoretiker saknar tilltro till etablissemanget. Men när vi alla tar ställning gör vi detta genom att vi har tilltro, eller saknar tilltro, till något, och vad är det som gör att vi ibland har tillit till något eller inte? Ställer vi den frågan utgår vi från en gemensam upplevelse.

Det handlar också om tillhörighet, där det för forskaren förmodligen är viktigt att vara del av en rationell, intellektuell och bildad klass, medan det för konspirationsteoretikern är andra kriterier som gäller.

– Vi alla befinner oss i en sådan situation, och när vi är medvetna om det kan vi få en mer fruktbar diskussion, säger Patrik Fridlund.

Kan hindra kritisk debatt

När konspirationstänkande får mycket uppmärksamhet, som ju sociala medier bidragit till, finns det fler aspekter att vara vaksam på, utöver hur de ska bemötas, anser Patrik Fridlund. Det är lätt att bli så misstänksam mot konspirationsteorier att man anar en sådan så fort det finns en antydan om bakomliggande orsaker som inte är hundra procent klarlagda. Att hävda att en tanke är farlig eller ett hot mot demokratin enbart för att den innehåller en fundering om en konspiration vore dock olyckligt:

– Vi måste tillåta oss att vara spekulativa. I debatten gör man en väldigt stark skrivning av att konspirationsteorier är något knäppt med rymdmänniskor och sedan klistrar man det på politiska motståndare. Det agerandet hindrar en del kritisk debatt, om folk som exempelvis säger att det finns storkapitalistiska intressen i bakgrunden stämplas som konspirationsteoretiker, säger Patrik Fridlund.

Denna gråzon som konspirationsteorier ofta då hamnar i slår också åt det andra hållet. SD har till exempel kunnat utnyttja detta när de talar om idén om ett folkutbyte i Europa, menar Patrik Fridlund.  Inom den grupp som anser utbytet vara en realitet framförs tankarna å ena sidan som att det inte bygger på någon konspiration – det är bara något politikerna låter hända – men den presenteras parallellt av andra falanger som en ondsint plan styrd av mäktiga grupper i Mellanöstern.

– Det öppnar för att konstigheter passerar. SD kan säga ”vi har aldrig hävdat att det finns rymdvarelser eller att folkutbytet är styrt av emirer”, samtidigt kan de andas det, och låta dem som vill höra att det är en konspiration höra just det.