Glöd · Debatt

Det krävs en by för att fostra ett barn

Alla barn behöver gemenskap, självförtroende, kunskap och hopp om framtiden.

Fattigdom, utanförskap och skolor som inte räcker till är en grogrund för kriminalitet, skriver Mats Leijon. Att ta tag i problemen kommer att kosta pengar och ta tid, betonar han, så det behövs stabila överenskommelser som inte rivs upp efter en mandatperiod.

I dagens populistiska debatt om gängkriminalitet är det en mening som dyker upp med jämna mellanrum: ”Var är föräldrarna?” Jag kan ju tycka att det är att sparka in öppna dörrar. Naturligtvis har föräldrarna ansvar för sina barn.

Svaret på frågan om föräldrarna är antagligen att de är på ett av sina 2–3 jobb, som krävs för att försörja sig i dagens låglönesamhälle. Eller så kombinerar de arbete med svenskundervisning. De kan också vara arbetslösa, prata dålig svenska, men den vanligaste situationen är nog att man är ensamstående och använder den mesta tiden till att se till att det finns mat på bordet.

Är man någorlunda historiskt bevandrad, så vet man att fattigdom och utanförskap är en grogrund för kriminalitet. Så har det alltid varit, och så kommer det att förbli, så länge vi inte genomför nödvändiga preventiva åtgärder – åtgärder som kostar pengar, massor av pengar. Det, kombinerat med tidsaspekten (15–20 år innan vi börjar se resultat) gör att etablerade politiker inte precis står i kö för att genomföra nödvändiga åtgärder. Det kostar för mycket pengar och sträcker sig, ve och fasa, över mer än en mandatperiod. Det är mycket billigare att skrika efter hårdare tag.

Det finns en lösning. Det kommer att kosta massor med pengar, och det kommer att ta lång tid. Därför är det viktigt att få till blocköverskridande överenskommelser med garantier för att de inte rivs upp efter en mandatperiod för att man vill få råd med ytterligare en skattesänkning.

Skolan är den enskilt viktigaste faktorn för att förhindra att barnen söker sig till gängen. Arbetet måste påbörjas redan i förskolan med att den välutbildade personalen upptäcker barn med särskilda behov, eller som verkar fara illa på något sätt. Naturligtvis ska vi ha regler för hur många barn det får vara i grupperna per pedagog. 

Det första vi måste ta tag i är ekonomin i grundskolan. Vi måste ha en differentierad skolpeng. Mer pengar till den kommunala skolan och mindre till friskolorna. Dagens finansiering är absurd. Friskolorna får ersättning för arbete de inte utför. Det måste åtgärdas.  Sen är det också viktigt att kommunerna slutar använda skolan som budgetregulator. Det är också viktigt att kommunerna får de medel av regeringen som SKR angett som nödvändiga på grund av ökade kostnader, och naturligtvis att regeringen ger tillräckligt med pengar till kommunerna. Det görs inte i dag. Vård, skola, omsorg behövde enligt SKR 20 miljarder extra bara för att kunna bibehålla nuvarande eländiga standard. De fick 6 miljarder … runt om i landet kommer vi nu som vanligt att se effektiviseringskrav på skolan från kommunerna.

Vad fan är det ansvariga politiker inte fattar!? Skolan är en förutsättning för trygghet, självförtroende och framtidsdrömmar. I stället möter vi en tioårig kille som har gett upp. Det senaste året har han halkat efter i skolan. Han fattar inte allt, och behöver hjälp, men hjälp finns inte att få. Lärarna är upptagna och stressade med en alltför stor och stökig klass. Hemma finns det ingen hjälp att få. Hans mamma är slut i både huvud och kropp när hon kommer hem efter dagens andra arbetspass.

Han är hungrig. Ingen frukost som vanligt. Snart är det skollunch. Men han kan också sticka bort till centrum och se om de större killarna behöver hjälp med nåt ärende. Då brukar de bjuda på en kebabrulle efteråt.

En gång, efter att han gjort ett viktigt jobb åt dom, så tog de med honom till Stadium. Där fick han välja en ny jacka och ett par skor. Killarna tittade inte ens på priset. Det var första gången som han hade egna kläder som han inte ärvt efter någon. Den natten sov han med den nya jackan på.

Det kändes som en ny familj. Ingen kaxade mot honom nu, när han var en del av gänget. De äldre killarna berömde honom efter varje jobb. De ”såg” honom. Han fick vara med i en gemenskap, något han alltid velat. Fuck skolan!

Vi har ett svårt jobb framför oss om vi ska lyckas erbjuda kunskap, självförtroende och framtidshopp åt alla tioåringar som har gett upp.

Vi måste åtgärda skolan innan det är för sent.

Här är Human framtids åtgärdsplan:

  • Differentiera skolpengen. Friskolorna ska inte få betalt för arbete de inte utför. Det är bättre att de pengarna stannar i den kommunala skolan där de så väl behövs.
  • Återgå till regelstyrning i stället för målstyrning.
  • Regelstyrning kan skapa regler för hur många elever det får finnas i varje klass. I förskolan hur många barn det får finnas per pedagog.
  • Återinför reglerad undervisningstid.
  • Ta bort den individuella lönesättningen.
  • Ge nya direktiv till skolstyrelsen om etablering av nya friskolor. Har de någonsin nekat etablering av nya friskolor?
  • Skrota kösystemet. Kanske kan vi få verklig valfrihet?
  • Bemannade skolbibliotek på alla skolor.
  • Elevhälsa på alla skolor.
  • Tillräcklig lekyta på skolgården
  • Det finns så oerhört mycket mer att göra, men håll med om att det är en bra start. I skollagen står det att skolan ska vara jämlik och kompensatorisk. Det är den inte i dag. Vi måste åtgärda och kompensera för rovdriften av friskolekoncernerna.
  • ”Barn som har något att se fram emot blir inte kriminella”
  • Polisen, skolan, socialen, och arbetsförmedlingen måste ha ett tätt samarbete för att så tidigt som möjligt fånga upp de barn som behöver hjälp.
  • Det krävs en by för att fostra ett barn.