Många adopterade har ett trauma bakom sig och känner sig annorlunda medan de växer upp. När omvärlden inte erkänner deras erfarenheter går de själva ihop och medvetandegör varandra – det är på tiden att de får samhällets stöd, skriver Susanna Johansson.
Man började på 50-talet att adoptera barn från icke västliga länder till Sverige. Sverige är ett av de länder som har adopterat flest barn i världen per capita. De flesta adoptioner har skett via Adoptionscentrum och vissa har gjorts privat.
Sedan cirka 7–8 år väcks adoptionsfrågor i det offentliga samtalet och i sociala medier via forskning, böcker och artiklar av adopterade som tagit upp ämnet. Under 2021 kom ett genomslag i och med en artikelserie i DN om adoption.
Just därför gör jag jämförelsen med 60-talets medvetandehöjande politiska samtal, då dessa radikalfeministiska kvinnogrupper behövde dela sina enskilda upplevelser med varann för att förstå omfattningen av sexualiserat våld i heterosexuella relationer och se att det var ett strukturellt problem.
På samma sätt är det först när man som adopterad pratar med andra adopterade, och när adopterade lyft frågan ur vårt perspektiv i det offentliga samtalet, som vi varseblir och skärskådar våra egna erfarenheter. Just därför att våra erfarenheter då kan problematiseras, speglas, förstås och reflekteras i samtal med andra med liknande erfarenheter. Upplevelsen att leva avskilt från andra adopterade i våra vita familjer kan likställas med att vara i förövarnas grepp, som våldsutsatta kvinnor på 60-talet. En situation som ofta gjort oss blinda för våra egna livsvillkor, som ju även förstärkts genom att våra erfarenheter osynliggörs i den svenska diskursen om adoption. Vår situation har blivit normaliserad för oss som enskilda individer boende i våra adoptivfamiljer.
Det vi adopterade som grupp har blivit medvetna om är främst hur samhället adopterat från länder som inte haft rättssäkra adoptioner och adopterat bort barn som redan hade familjer, och att det kanske skett även med oss.
Att prata om sina upplevelser innebär således att höja medvetandet om en eventuell existerande problematik. Precis som kvinnogrupper under 60-talet förde upp problemet med sexualiserat våld på den politiska agendan – på samma sätt har problemet med oegentliga adoptionsprocesser och adopterades livssituation börjat uppdagas och tas nu upp som politiska frågor. Bland annat i form av det av regeringen tillsatta adoptionsspecifika samtalsstödet och även den statliga utredning som ska undersöka huruvida oegentligheter begåtts under adoptionsprocesserna av barn till Sverige.
Men utöver det pågår även en gaslightingsituation både i våra familjer och i samhället gällande våra specifika adoptionserfarenheter, exempelvis upplevelser av utanförskap, vardagsrasism, särbehandling, psykisk ohälsa och att inte bli validerade. En situation vari våra känslor och upplevelser av att vara adopterade kanske helt negligeras eller till och med fördöms – om de inte är positiva känslor. Narrativet i adoptionsdiskursen har varit att adoption är ett lyckat fenomen för alla parter. Inte sällan internaliseras detta narrativ av oss själva och det blir svårt att se och känna något annat. Men vi vet ju utifrån forskning att bortträngda känslor även bidrar till psykisk ohälsa av olika slag, fysisk ohälsa och kan bidra till svårigheter att skapa sin identitet.
Det som dock fortfarande är talande är att adopterade – som grupp – själva varit tvungna att ta upp frågan om adoptionens konsekvenser i offentligheten för att de skulle komma upp på den politiska dagordningen. Från politikers håll har vårt behov av utredningar av rättssäkra adoptionsprocesser omtalats på ett ljummet sätt och Adoptionscentrum har förminskat problematiken och risken för rättsosäkra adoptionsprocesser.
Detta visar, återigen, att våra behov som adopterade åsidosätts till förmån för adoptivföräldrarnas och barnlösas ”behov av” att bilda familj. Att prata om adoptionens konsekvenser på en personlig och känslomässig nivå, eller att erkänna traumat som adoption faktiskt är, är en fråga som det fortfarande bör pratas mer om och jobbas politiskt med på bred front i alla olika instanser som möter adopterade. Att som barn få lov att känna alla sina känslor och att bli validerad i dem, samt få hjälp att hantera dessa känslor, är en livsviktig kunskap som bidrar till förmågan att känna, hantera och reglera sina känslor som vuxen. Många adopterade bär på svåra känslor som aldrig valideras varken i familjen eller i samhället. Och fram till 2020 har ju staten och samhället negligerat våra behov av extra stöd.
Adoptionsdiskursen måste därför ändras så att vi börjar prata om det adoptionstrauma som uppkommer vid brottet från våra första mammor som sätter djupa spår utifrån den extrema stressreaktion som uppkommer i bebisen eller barnet.
Man kan därför säga att våra rättigheter, inte just som adopterade, utan som människor, inte har tillgodosetts på samma sätt som andra barns. Det bör rimligtvis ingå att det nya landet och det hem man kommer till har redskap att ombesörja vår särskilda skörhet efter att de har adopterat oss hit. Och framför allt att erkänna det trauma det faktiskt innebär med en adoption för ett barn. Det är helt ofattbart och oansvarigt att vi adopterade har setts och fortfarande ses som objekt för att lösa barnlösas sorg, men vår sorg och förlust har sedan 50-talet osynliggjorts helt och hållet.
Kvinnor under 60-talet utmanade själva status quo och myntade det politiska slagordet ”Det personliga är politiskt”. Även adopterade har själva fört frågan upp på den politiska dagordningen, och våra personliga adoptionserfarenheter är också högst politiska.
Vårt status quo är att den specifika upplevelse och skörhet som vi adopterade har inte ens har omnämnts, problematiserats eller bevakats som sådan under vår uppväxt. Därför har inga skyddande åtgärder varken inom socialtjänsten, sjukvården eller psykiatrin vidtagits. Inte sällan kommer vi till familjer som är illa rustade att se till våra känslomässiga behov och extra skörhet på grund av vårt adoptionstrauma.
Men inte ens den stora representationen av adopterade inom sjukvård, psykiatri och slutenvård eller den rejält förhöjda risken för suicid för adopterade har bidragit till särskilda åtgärder på 60 år av adoptioner till Sverige. Det är oacceptabelt. Våra erfarenheter och känslor har blivit nedtystade till förmån för de barnlösas. Vi får deras solskenshistorier i arv, och det andra vi skulle kunna tänkas känna får tryckas undan. Det var ingen som frågade oss om våra upplevelser och våra känslor. Vi visste kanske inte ens att vi hade specifika upplevelser och känslor från erfarenheten av att vara adopterade, så pass osynliggjord har vår erfarenhet varit.
I Sverige pratar man inte om adoptionstrauma ännu, vilket man gör i många andra länder, däribland i USA, sedan länge. Det finns ett etablerat uttryck som bland annat används om adoptionstrauma –disenfranchised grief. Det betyder sorg som inte uppmärksammats och validerats och som därmed kan leda till psykisk ohälsa. De som vill lära sig mer om tidiga trauman och utvecklingspsykologi kan läsa om ACE study från 1998 genomförd av Centers for disease control (CDC) och Kaiser Permanente. Hela svenska samhället har osynliggjort det trauma som det innebär att vara adopterad – men det måste uppmärksammas nu.
Det som skett de senaste åren, och som fortsätter ske, är just ett medvetandehöjande för oss adopterade själva, för samhället och för politiken om vad det innebär att vara adopterad. Vi har vaknat. Det är på tiden att våra särskilda behov och adoptionstrauman tas upp på den politiska dagordningen och att det kommer till stånd politiska förändringar och satsningar, samt implementering i samhället av insatser riktade till adopterade. Det behövs byggas en samhällelig struktur för att tillgodose våra behov – från Socialstyrelsens riktlinjer till socialtjänst och kommun, sjukvård och psykiatri.
Det är över 60 år för sent, men nu börjar samhället äntligen vakna, tack vare adopterades egen kamp och höjda medvetande.
