Med förundran och ödmjukhet inför naturen kan vi ta bättre hand om jorden, skriver Karolina Schultz Danielsson på Under ytan. Hon har läst Braiding sweetgrass (2013) av Robin Wall Kimmerer och tänker att rationalitet räcker långt, men inte hela vägen.
Jag tipsades av en vän om Braiding sweetgrass (2013) av Robin Wall Kimmerer. Jag är innerligt tacksam. En bok som denna är en gåva till mänskligheten och jag hoppas att den kommer att spridas med alla vindar till varje hörn av vår gemensamma planet, och jag hoppas att varje medlem av vår art kommer att insupa den visdom den besitter så att vi hinner sansa oss innan det är för sent.
Sorg, vrede och hopp
Jag hade bara läst de fem första kapitlen och kände mig redan upplyft och hoppfylld, samtidigt som jag kämpade mot vrede och sorg inför människans framfart. Efter dessa första kapitel hade jag lärt mig mer om min plats på jorden än alla mina levda år hittills hade förmått lära mig. Kanske kom den precis rätt i min mognadsprocess. Kanske är det en bok som varje människa har längtat efter, utan att förstå att det var just dessa ord som fattades?
Jag vill fokusera på hoppet, på möjligheterna boken presenterar. På perspektivskiftena som vänder upp och ner på det vi trodde att vi visste. På allt det som vi redan borde vetat, på allt som många av oss valt att glömma bort, eller aldrig fått chansen att lära oss. Det är dags att minnas igen och implementera, som vi så gärna gör annars – när insikter saknas.
Författaren vet vad hon talar om, det förstår jag snart. Hon är forskare, formad av västligt vetenskapligt tänkande, och hon är ättling till en av ursprungsbefolkningarna på den amerikanska kontinenten. Hennes insikter är djupa som universums oändlighet, och de är cirkulära. De tar inte slut.
Varje kapitel väcker andarna. Väcker det som den västerländska vetenskapen lämnat därhän, det som inte kan ses, mätas eller vägas. Hon illustrerar detta med ett exempel, ett ord på Potawatomi – phupowee, den kraft som får en svamp att pressa sig upp genom myllan under en enda natt. Hon illustrerar det med grammatiken i hennes förfäders snart glömda språk (endast nio talare finns kvar i livet, västvärldens verk och svek). Det den moderna människan kallar substantiv, är verb i hennes förfäders språk – varanden. Bara det av människan tillverkade är substantiv, det, det vill säga döda ting. Bergen, stenarna, djuren, vattnen, haven, ängarna, gräsen är däremot alla varanden, och de har något att lära oss. Vår syn på omvärlden skiftar om vi tillåter oss göra det som vi innerst inne vet är sant – om vi tillåter oss återbesjäla det vi en gång avförtrollade genom att göra oss till herrar över det.
Yngst på jorden
Författaren föreslår att vi ödmjukar oss och åter inser att vi kom sist till denna jord, vi är yngst av arter. Borde vi inte därför lära av dem som kom före? Lära av djuren, träden, växterna? Vi har i stället vänt dem ryggen och betraktar dem som våra underlydande. Men det är vi som har att lära, och om vi lytt våra läromästare, hade vi inte behövt kämpa med miljöförstöring, klimatkatastrofer och hav fulla med plast.
Nu kanske någon avvisar denna kunskap med tankar om ägande, tillväxt, exploatering? Kanske någon undrar hur världen skulle kunna gå runt på besjälade träd och stenar? Kanske någons mognadsprocess inte sträcker sig längre än till den postindustriella eran och kanske är någon fortfarande förblindad av allt välstånd den givit oss? Jag förstår. Men vi har drivit det för långt. Varje människa som öppnar ögonen bör se det. Men i stället sätter alltför många skygglapparna på. Tillväxt först. Men inte av planeten, utan av kapitalet.
Kimmerer berättar om skapelseberättelserna och vad de kan lära oss om oss själva, de nedärvda mycel som format oss utan att vi ens är medvetna om det. Berättelser formar, och påverkar, lika oundvikligt som den reklam vi påstår oss inte beröras av. Och dessa berättelser har dessutom haft årtusenden på sig att mejsla fram vår, vi kan kalla det, grundkod.
”Samma art, samma jord, olika berättelser […] De berättar om vilka vi är. Vi blir oundvikligen formade av dem oavsett hur långt ifrån vårt medvetande de befinner sig. Där en berättelse leder till en generös omfamning av den levande världen, leder den andra till utfrysning. En kvinna är våra förfäders trädgårdsmästare […] Den andra fick leva i exil – hon är bara på genomresa på ogästvänliga vägar mot sitt sanna hem i himmelen. Och sedan möttes de – himlamoderns efterkommande och Evas barn – och landet omkring oss bär ärr av det som skedde vid mötet, ekon av våra två berättelser” (min översättning).
Olika vägar
Kimmerer beskriver sin ursprungsbefolknings skapelseberättelse och kristendomens. Stor skada har skett sedan de möttes, men den är inte oåterkallelig. Vi kan alla väckas till liv igen. Vi kan se att även västvärldens grundvalar vilar på samma sanningar som hos urbefolkningarna. Vi är alla från början av samma stam, men vi tog olika vägar. Vissa höll fast vid att tacksamt ta emot utan att ta mer från naturen än den tål. Andra glömde tacksamheten, fokuserade på erövring och ägande. Och världen föröddes.
Men visdomen lever kvar i de mystiska aspekterna. Kanske är det en slump att ”varande” heter jawe på potawatomi, just så som judendomens gud benämner sig, och som brukar översättas med ”jag är att jag är”. Perspektiven hisnar, och vi behöver låta oss förundras igen. Vår framtid hänger på det. Rationalitet leder långt, men nu har den bitit oss i svansen. Återbesjäla naturen och buga dig i tacksamhet för jordens gåvor, så ska du se att det blir bra.
