Ännu en ung man skjuten.
Unga män är överrepresenterade i statistik som man önskar inte fanns. De är överrepresenterade i kriminalitet, i självmordsstatistik, bland incels, i extremist- och terroristkretsar. I det där som ses som hotfullt, det som ska tas tag i hårdhänt, det oönskade.
Vad är det dessa unga män söker? Vad är det som dessa våldsamma och extrema kretsar erbjuder som andra delar av samhället misslyckas med? Frågan är stor och inte helt enkel att besvara i en kort ledartext, men det som brukar omskrivas kan delas in i tre delar: dels finns en upplevelse av (eller ett faktiskt) svek från samhällets institutioner, dels finns en dröm om ett lyxigare liv, eller åtminstone ett annat liv, ett liv där pengar inte är en begränsning, och dels en dröm om en gemenskap och ett sammanhang.
Det är inte bara unga män i våldsamma kretsar som delar dessa drömmar. Det är väl snarare så att det här är drömmar som i princip alla människor har. Drömmarna är alltså allmängiltiga – skillnaden mellan den gängkriminelles drömmar och den som inte är kriminell ligger i vilka metoder som används för att uppnå dem.
En sak som spelar roll för hur man agerar på sina drömmar om lyxliv och gemenskap är hur snabbt man föreställer sig att de ska uppfyllas. I och med de sociala mediernas intåg i världen eskalerade hastigheten på allt. Algoritmer vars enda fokus är att skapa så mycket uppmärksamhet som möjligt tågade in i våra liv. Och den som får mest uppmärksamhet är sällan den som är så där lite lagom medelmåttig, med ett helt okej jobb och ett alldeles vanligt socialt liv. Dels genererar det inte särskilt mycket intresse, dels är det ett liv som inte erbjuder snabba sätt att tillfredsställa sin längtan efter det där man ser att andra har, här, nu. Den som får mest uppmärksamhet är den som erbjuder en quick fix, ofta parad med extrema värderingar, inte sällan världsfrånvända, konspiratoriska och moraliskt tveksamma.
I en värld där det extrema är det sensationella badar vi dagligen i en polariserad soppa kokad av en algoritm vars enda mål är att få vår uppmärksamhet. Och visst – det betyder inte att vi alla kommer bli kriminella eller konspirationsteoretiker. Men det betyder att den somm vill pumpa ut ett våldsamt budskap har enkla medel att göra det – och att den som känner sig sviken av samhället med lätthet kan fångas upp av någon som vill utnyttja det.
Det är uppenbart att samhällets institutioner misslyckats med sin uppgift, i synnerhet när det kommer till unga män. Polis, socialtjänst, kriminalvård borde ha som uppgift att se till att ingen känner sig sviken, att skapa konstruktiva, respektfulla möten med grund i alla människors lika värde. Men med Tidöpartiernas politik skapas istället motsatsen – trots att det är just brist på förtroende som är en bidragande del till att i synnerhet unga män hamnar i våldsamma och/eller konspirationistiska sammanhang. Det är enkelt att fängslas av de gängkriminellas eller de våldsbejakande extremisternas världsbild när de erbjuder svar på de frågor som samhällets svek gett upphov till.
Varje person som skjuts är en person för mycket. Vi behöver en politik som utgår från alla människors lika värde, som ser till att samhällsinstitutioner skapar förtroende genom möten och bidrar till gemenskap på ett hållbart sätt, bortom de sociala mediernas lockelser och löften.
Kalla faktas avslöjanden om SD:s trollfabrik.
Vi har ett stort parti i vår riksdag som tycker att det är rimligt att ha en trollfabrik.
