Glöd · Debatt

DCA hotar vår suveränitet

Magdalena Andersson sitter i en stridsvagn med hjälm.

Magdalena Andersson hävdar att DCA-avtalet inte innebär några permanenta amerikanska baser och att det inte kommer placeras kärnvapen i Sverige. Vi ifrågasätter om detta verkligen stämmer, skriver fyra företrädare för Fredsrörelsen.

Vi lever i en pressad tid, i en pressad värld där klyftorna ökar inte bara när det gäller ekonomi utan också när det gäller makt. Vid politiska beslut, som har avgörande betydelse framför allt för vanliga medborgare, tillfrågas vi inte om vad vi tycker utan utesluts konsekvent.

Det så kallade DCA-avtalet, Defence Cooperation Agreement, kommer att få omfattande konsekvenser för Sveriges befolkning. Politiska företrädare har förhandlat avtalet i hemlighet. Det som nu presenteras som ett samarbetsavtal om militärt försvar rymmer åtskilliga punkter som har djupgående påverkan på Sverige. Den som sätter sig in i avtalet inser snabbt att det inte handlar om någon ömsesidighet utan om USA:s förväntan att svenskt territorium ska öppnas för USA:s militära intressen. Dessutom kringgås demokratin genom att man vare sig informerar eller lyssnar till medborgarna. Denna artikel utgår ifrån svar som vi fått från Socialdemokraterna angående frågor som vi ställt till dem om DCA-avtalet.

Suveränitet

Magdalena Andersson (S) skriver att en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke. I avtalets inledande punkt står mycket riktigt att all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser.

Men senare i avtalstexten står det att amerikanska styrkor, deras leverantörer, anhöriga och andra som parterna (det vill säga USA och Sverige) kommit överens om ska få ”obehindrad tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden”. Det handlar om 17 svenska militärbaser där amerikanska styrkor även kan inrätta zoner som hålls utanför svensk kontroll. Även utanför baserna kommer avtalet att ge USA:s utsända många rättigheter.

Transporter av vapen kommer svenska myndigheter att informeras om men inte kunna kontrollera eller inspektera. Man kan ifrågasätta det rimliga i att en utländsk militärmakt tillåts föra in materiel, vapen och ammunition utan att någon svensk myndighet får kontrollera lastens innehåll. Hamnar, flygplatser, vägar och järnvägar kommer att användas, och nya byggas för att tillgodose USA:s intressen. Vem betalar för detta? Vad händer om en last med CBRN-stridsmedel (kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen) spårar ur och räddningstjänsten inte informeras om innehållet?

USA tycks ha dikterat avtalet som förutsätter svenskt samtycke – vilket samtycke, och vems, när inte Sveriges befolkning tillfrågats? Det finns ingen plan att lösa oenigheter, och Sverige tillåts inte vända sig till internationell domstol. Det är naivt att förvänta sig att en liten stat som Sverige vid intressekonflikt ska kunna hävda sig mot en stormakt. Avtalet är mycket noggrant gällande USA:s rättigheter men oerhört vagt ifråga om dess skyldigheter. Mycket i avtalet saknar både konkretion och analys, till exempel stridsledning och påverkan på civilsamhället. I relation till en militär stormakt som USA borde inte bara dess rättigheter utan också dess skyldigheter definieras.

Kärnvapen

USA:s policy är att aldrig svara på om deras flygplan och fartyg för med sig kärnvapen eller ej. Detta innebär naturligtvis stor osäkerhet, särskilt i ett spänt läge. Norge, Danmark och Finland har formuleringar i sina respektive DCA-avtal som innebär förbehåll gällande kärnvapen medan Sveriges avtalstext är förbehållslös.

Ändå skriver Magdalena Andersson att avtalet INTE innebär att det kommer att placeras kärnvapen i Sverige och att S i sitt utskottsbetänkande kommer att ”påminna om ickespridningsavtalet (NPT)”. Denna påminnelse behövs med tanke på att statsminister Ulf Kristersson gått ut och i strid med NPT-avtalet öppnat för att släppa in amerikanska kärnvapen i Sverige. Vi undrar dock vad den ”påminnelsen” avser att leda till för förändring. Den tidigare S-regeringen skrev inte under FN:s kärnvapenförbudskonvention (TPNW). S kräver inte heller ett förbud mot kärnvapen på svensk mark i avtalet och avser inte att begära bordläggning, tydligen inte återremiss eller omförhandling heller.

Straffrätt

Ett annat område som berörs i DCA-avtalet är straffrätten. När det rör sig om gärningar som är straffbara både i Sverige och USA skriver Magdalena Andersson att USA, som utgångspunkt, kommer att ha rätt att döma för brott som begås av medlemmar i styrkan såväl inom som utom tjänsten. När det gäller gärningar som är brottsliga i Sverige, men inte i USA, så är det Sverige som har rätt att döma enligt svensk strafflagstiftning.

Men detta är inte i överensstämmelse med avtalstexten, som är otydlig och ger olika besked på olika ställen. I artikel 12 står det: På Förenta staternas begäran och som ett led i sitt åtagande om ömsesidigt försvar avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion (vår kursivering) över medlemmar av de amerikanska styrkorna. I specifika ärenden av särskild betydelse för Sverige får de svenska myndigheterna återkalla avståendet (det vill säga tar tillbaka sin rätt att döma) genom ett skriftligt uttalande till de behöriga amerikanska försvarsmyndigheterna, men vad ”särskild betydelse” innebär, anges inte. Vid mindre allvarliga brott, ska de amerikanska styrkorna ”underrätta” svenska myndigheter om varje ärende.

Krigsrisken

Om det säkerhetspolitiska läget svarar Magdalena Andersson att det bekymrar, och där är vi överens. Men vilken är den bästa vägen mot minskad krigsrisk? Att lita till en kärnvapenmakt i strid med en annan? För det första ska DCA-avtalet löpa under minst tio år. Oerhört mycket kan hända under tio år och regeringar kommer och går. För det andra innebär avskräckning med hjälp av kärnvapen ett enormt risktagande.

Det som den ena ser som försvar ser den andra som aggression och hot. För att göra hotelser trovärdiga ökar konfliktparterna insatserna i en rustningsspiral, och kärnvapen finns som det ultimata medlet på båda sidor. Mot denna bakgrund ser vi frågan om upprustning och i synnerhet kärnvapen som allvarlig och mycket riskfylld.

Enligt avtalet blir Sverige ett transitland och bombmål, och riskerna med detta ökar ju högre den internationella spänningen är. Kärnvapen kan komma att användas av misstag – det har bevisligen varit nära förut. I Sverige finns fortfarande ett grundmurat motstånd mot kärnvapen. En undersökning i maj i år av Novus säger: ”Drygt sju av tio svenskar anser att Sverige inte ska ingå militära samarbetsavtal som innebär att Sverige avsäger sig rätten att neka kärnvapen att placeras på svensk mark”.

Brister i demokrati

Samma undersökning visade att drygt tre av fyra svenskar säger sig inte veta vad DCA är för något. Detta visar på ett allvarligt demokratiunderskott. Folkomröstningskampanjen har kommit till samma resultat vid en intervjuundersökning av drygt 400 personer på gatan där drygt 80 procent svarade att de inte kände till DCA-avtalet.

Detta avtal, som rönt stort motstånd, är på väg att klubbas igenom utan hänsyn till kritiska remissvar. Exempelvis skriver Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att DCA-avtalet inte kan läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form eftersom innebörden och konsekvenserna av förslaget inte är tillräckligt redovisade och att propositionen till Riksdagen bör vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.

Permanenta baser

Magdalena Andersson skriver: ”Avtalet innebär INTE några permanenta amerikanska baser på svenskt territorium.” Vi ifrågasätter detta med tanke på avtalets längd och att det ska planeras för bostäder för familjer och skola för barnen. Den här typen av baser är något USA numera övergått till; billigare, mindre och integrerade med värdlandets militär och struktur – så att USA:s agerande på andra länders territorier med svårighet kan skiljas ifrån värdländernas. Därmed dras värdländerna in i USA:s konflikter. Att förneka att baserna är och planeras bli permanenta är en lek med ord för att kringgå kritik, löften och/eller lagstiftning.

DCA-avtalet hotar Sveriges suveränitet, och processen uppvisar allvarliga demokratibrister. Det enda rätta för att återupprätta förtroendet för demokratin och överbrygga klyftan mellan den politiska makten och dess väljare är därför att bordlägga omröstningen om DCA-avtalet den 18 juni och inleda en öppen process med en offentlig debatt om avtalet. Vi är många som kräver en omförhandling med USA, inte minst för att föra in förbud mot kärnvapen på svenskt territorium i såväl fred som krigstid. Bäst vore att även verka för en kärnvapenfri zon i Norden, vilket skulle minska spänningen i regionen.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV