Försvarsminister Pål Jonson (M) beskriver Natomedlemskapet och DCA-avtalet som skydd i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Men fred mellan stater kräver samarbete – för freden, miljön och klimatet, skriver Karin Utas Carlsson.
DEBATT. Pål Jonson svarade den 12 april Elsa Widding i en interpellationsdebatt i riksdagen, och samma dag publicerades hans artikel i Svenska Dagbladet. Han säger att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Sveriges regering har anslutit sig till Nato och skrivit under DCA-avtalet som inbjuder amerikansk militär till 17 svenska militära områden (hamnar, flygfottiljer, kaserner och övningsområden) för samarbete med oinskränkt tillträde. Inom dessa finns sekretessbelagda områden, utan svensk rätt tillträde och insyn. Natomedlemskapet och det här avtalet utgör vårt skydd, säger han.
Han förutspår att ”aktörer som vill skada Sveriges intressen kan komma att försöka förvränga DCA-avtalets avsikt och innehåll. Därför är det viktigt med några klargöranden”. När det gäller kärnvapen och baserna säger han att det ”inte är aktuellt med kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium”. Skälet är att USA vet att vi inte vill ha kärnvapen här. Det känns ganska naivt. Sveriges avtal med Nato har inga restriktioner mot planering för kärnvapenkrig eller införsel av kärnvapen. USA svarar aldrig på frågor om ifall de för med kärnvapen. Vi har inte någon lag mot kärnvapen, något som våra grannländer har.
Nu är det många i fredsrörelsen som inriktar sig på att föra in restriktioner mot kärnvapen i DCA-avtalet. Jag menar att det inte är tillräckligt med en lag mot kärnvapen i och över svenskt territorium. Man kan inte lita på att en lag kommer att följas. Nu talar den finske presidenten Alexander Stubb redan om att tillåta att kärnvapen transporteras genom Finland, alltså ändra lagen. I Norge och Danmark finns lag mot kärnvapen i fredstid, och det ses som en förebild, att det skulle vara ett fall framåt. Men vad är fredstid? Är det fredstid nu när Sverige skickar vapen till Ukraina?
I SvD skriver Pål Jonson att amerikanska förband ”tillfälligt stationeras” i Sverige genom DCA-avtalet. Han förnekar att det handlar om permanenta baser. Vad är permanent om inte stadigvarande? Inom avtalet talas det om att amerikanerna får uppföra byggnader inom de hemliga områdena i baserna, om anhörigas rättigheter och speciella situation, skattebefrielse. Barnen ska gå i skola här och avtalet är på 10 år. Man byter ut ord som kan skrämma befolkningen till motstånd. I Norge skriver man inte baser utan använder ”omforente områder” för att hålla sig inom norsk lag som förbjuder permanenta baser.
Natomedlemskapet och DCA-avtalet ger Sverige skydd i en farlig tid, enligt försvarsministern.
Någon analys finns inte, inte heller någon fundering över konsekvenserna av den snabba förändringen av utrikes- och försvarspolitiken. Ingenting om det ryska perspektivet. Det enda är teorin om avskräckning.
Vi är många som tycker tvärtom, att Sverige inte skyddas på det sätt som Pål Jonson och regeringen tror.
Det är vi själva – tillsammans med andra – som försämrat säkerheten genom att överge alliansfriheten, söka medlemskap i Nato och nu skriva på avtal med USA om baser med vapenlager som vi inte kommer att veta om de innehåller kärnvapen eller inte – och genom ständig retorik där Ryssland ses som farligt och dess ledare som ond. Vi utser en fiende och rustar oss till tänderna. Vad kan Ryssland uppfatta annat än att vi utgör ett hot? Och hot skyddar man sig i denna värld emot genom att rusta och hota själv. Vi ser en oerhörd upprustningsspiral, och det i en tid med klimat- och miljöhot och försämrad välfärd när teknologin och industrialiseringen gör att alla vill ha västerländsk standard. Och varför ska inte andra ha samma rätt som vi?
Sverige är nu medlem i Nato och många människor känner sig maktlösa, passiviserade till och med. Men ännu finns tid att förhindra DCA-avtalet. Det ska upp i riksdagen för beslut. Liksom Natoprocessen skedde utan folklig insyn och debatt vrider man nu vår utrikespolitik till att bli än mer spektakulär, med förhoppningar om att avskräckning ska fungera.
Regeringen förnekar risken med att få in kärnvapen i Sverige. Hur ska den som de utsett till fiende, Ryssland, kunna lita på att kärnvapen inte finns här? Det är ändå inte vad vi tror som är det viktiga utan vad motståndaren tror. I ett försämrat politiskt klimat kan ett förebyggande anfallskrig bli följden, som i Ukraina. Olagligt enligt FN-stadgan, men vi har sett att det inträffar både med USA och Ryssland som angripare. Hot om krig avskräcker inte alltid från krig. Krig kan i stället provoceras fram, såsom vid Natos expansion inpå Ukrainas gränser och det faktum att det finns kärnvapen. Kärnvapenkrig kan ske av misstag genom felkalkylering. Korta avstånd ökar risken. Därför behövs alliansfria zoner.
Vi riskerar att bli både frontstat och bombmål i krig mot Ryssland. Värst av allt, krigsrisken ökar när vi inte inser att stater behöver samarbeta, inte mot andra stater, utan alla tillsammans för fred, mot klimat- och miljöförstöring.
