För ett par år sedan skrev jag en bok om solidaritet, men det är inte den som är anledningen till att jag en marskväll tar tåget till Kalmar för att träffa några kommunpolitiker och försöka diskutera ideologi.
Jag åker ner för att det känns som en motståndshandling. Ett litet sätt att bevara min själva mänsklighet i en tid av filterbubblor och polarisering, där vi skapar vår uppfattning om världen på sociala medier, där några av världens smartaste hjärnor och mest välbetalda programmerarfingrar knackat kod som ska få mig att stanna kvar så länge jag bara orkar och därför inte låter mig möta något som säger emot, något som får mig att tänka, något som får mig att göra något annat än stanna kvar, scrolla vidare ta del av nästa reklambudskap, stärka mig i den uppfattning jag redan har. Då känns det nästan upproriskt när den lokala miljöpartisten berättar att hon bjudit in en lokal vänsterpartist och en lokal moderat och alla deras partikamrater till ett rum hos Studieförbundet Vuxenskolan där vi ska prata om ideologi, makt och ägande, produktionsfaktorer, döda tänkare och hur människan egentligen fungerar. Vi ska mötas på riktigt. Tala till punkt. Försöka förstå varandra.
Därför åker jag ner. Därför, och för att jag inte vet något annat sätt att leva. Jag har gjort det här sedan tidiga tonåren och har ingen lust att sluta nu.
I den där boken om solidaritet försöker jag fånga begreppet som många gröna definierar som grunden för sin ideologi. Jag skriver att solidaritet inte är något man kan vara teoretiskt. Solidariteten ryms enbart i handling. Jag beskriver att det inte är välgörenhet. I den goda handlingen uppifrån kvarstår maktrelationen: jag gör något för dig idag, men kan avstå imorgon. Solidaritet handlar istället om gemensamma intressen: jag gör det här för dig idag, därför att det som är din olycka idag, kan vara min imorgon. Solidariteten suddar ut gränserna mellan egoism och altruism, den blir en tillgång: i en otrygg värld kan andras solidaritet en dag vara det enda jag har kvar att förlita mig på.
Men det var alltså inte den boken som fick mig inbjuden till Kalmar. Utan ett senare ensamt kapitel i Sofia Kamlunds och Katarina Folkesons En bok om grön ideologi. I den försöker jag förklara hur grönt tänkande är en ideologi i sin egen rätt, något större än ett påhäng till liberalt eller vänstersinnat tänkande.
Det är detta Kalmars lokala miljöpartist Annika Carlsson Wistedt vill pröva. ”Måste man vara höger eller vänster i politiken?” frågar hon när jag står tillsammans med den lokala moderaten och vänsterpartisten. De svarar ja, jag svarar i grunden nej, men med en brasklapp Syreläsarna känner igen.
Ganska snart kommer vi in på solidariteten. På frågan vem vi egentligen talar för i politiken beskriver jag en solidaritet utan gräns i tid och rum, som det står i Miljöpartiets partiprogram. Grön solidaritet stannar inte vid nations- eller generationsgränsen. Vi behöver tala för de som är marginaliserade idag, de som lever långt borta, de som ännu inte är födda, ja, till och med för andra arter och för ekosystemet som helhet. Vänsterpartisten Richard Deichmann lyssnar, och sätter fingret där det blir svårt. Kan man, frågar han sig, vara solidarisk med någon – eller något – som man aldrig kan stå i ögonhöjd med?
Han förklarar att han också tror på att värna miljön, att läka det klimat- och miljöförstöringen lett fram till. Men för människors skull. Att naturens värde avgörs av vad den kan göra för människan.
Och jag tänker att jag är glad att jag for till Kalmar. Att jag får tänka färdigt och formulera mig.
Min drivkraft är såklart de som är mig närmast. Jag vill värna det goda i den civilisation vi byggt upp. Att vi ska ta oss ur industrialismens baksmälla, utan att förlora allt det goda som människans fantastiska tankekraft skapat. Jag räds att värdekedjor ska bryta samman, livsnödvändig medicin inte tillverkas eller komma fram där den behövs. Jag vill att mina barn ska leva i frodiga demokratier där tanken är fri, bättre och inte sämre samhällen än det jag fått leva i.
Men jag tror att möjligheten att åstadkomma det är att inse att med den här fantastiska tankekraften vi utrustats med, vårt självmedvetande, följer ett ansvar. Och här går mina tanketrådar bakåt inte till vänstern, utan snarare till den idé om förvaltarskap som ryms i kristendomen och andra religioner, eller konservatismens Edmund Burkes uppfattning om samhället som ett förbund också med dem som kommer efter oss. Vår förmåga till insikt om konsekvenserna av våra handlingar gör att vi aldrig kan befria oss från ansvaret för dessa konsekvenser – hur långt ifrån oss i rum eller tid de än uppstår. Vi kan inte frigöra oss från det ekosystem som vi är del av och som ger oss våra livsförutsättningar. Vi är en del av det, och varje försök att särskilja människan är dömt att förstöra för henne själv. Det handlar inte om att välja människan eller naturen, vi är naturen och naturen är vi. Solidaritet med människor, måste också vara solidaritet med den komplexa väv som människan är en del av.
Och vet ni vad. Det här talade faktiskt också Marx om, inspirerad av liberalen och naturvetaren Vernadskij. Men Marx efterföljare glömde bort det. Så jag säger som han lär ha sagt själv: marxist är jag icke.
Det var en motståndshandling: Ett lugnt samtal med en klok och trevlig moderat och en klok och trevlig vänsterpartist.
Men när moderaten pratade om klimatkatastrofen som ett stup framför oss – och att det därför var bäst att gasa för att kunna svänga – då talade vi inte samma språk.
