Krönikor · Krönikan

Mellan trollfabriken och Tidöavtalet går en rak linje

Avslöjandet om Jimmie Åkessons orkestrerade trollfabrik och hans ilskna försvarstal för metoderna drar undan en – om än på förhand både genomskinlig och tunn – sista slöja från det parti Sverigedemokraterna är och alltid har varit. 

Här finns ingen nolltolerans mot rasism: Misstänkliggörandet är själva kärnan av partiet. Här finns ingen omtanke om demokratin: Makten är både medel och mål och det spelar ingen roll hur man får den. Här finns inget avstånd till näthögern och våldsromantikerna: Man är del av samma rörelse och lever av varandra. I SD:s fall lever man gott på skattebetalarnas bekostnad.

Sedan moderater, kristdemokrater och ”liberaler” gav sitt godkännande i utbyte mot ministerposter (där de får administrera SD:s agenda, träffande beskrivna som marionetter i en av alla memes från trollfabriken Kalla fakta avslöjade), har SD inte på något sätt anpassat sig för att likna tidigare maktpartier.

Tvärtom, partiet har radikaliserats i både språk, politik och metoder. Det går en rak linje mellan trollfabriken, Jomshofs twittrande, Tidöavtalets innehåll och Åkessons allt radikalare utspel om att fängsla människor utan brottsmisstanke, riva moskéer och att regeringen ska kunna utvisa människor enbart för att de inte främjar de av SD bestämda svenska ”intressena”. Det här är inte utspel för att synas, inte valtaktik, inte politiska testballonger och absolut inte oavsiktliga övertramp. Det här är en medveten agenda. Målet är att i grunden oåterkalleligt förändra Sverige och riva det humanistiska, medmänskliga samhälle som vi växt upp i, och många av oss älskar, men de hatar. 

För detta har flera (om än inte tillräckligt många) varnat före mig, och jag tänkte lämna det där för nu. För det finns en bubbla till att spräcka.

Den om att SD och deras kommunikatörer är så förbannat skickliga på att trollbinda ungdomen. Det hette så efter förra valet. SD äger på sociala medier-plattformar, särskilt Tiktok, och därför följer ungdomen i deras spår.

Varje gång det sades så växte tuppkammen på trollarméns general Joakim Wallenstein. Varje gång vågade han förflytta gränserna lite mer. Men han gjorde det inte för att det gick så bra. Hans soldater skrek högre i sina memes, pumpade ut ännu mer innehåll, eftersom ungdomen inte verkade lyssna. 

I senaste vallokalsundersökningen fick Sveridemokraterna 20,5 procent. Det är på decimalen vad det slutliga valresultatet också landade på. Undersökningen tycks alltså vara högst tillförlitlig. Här kan vi också se, till skillnad från valsedlarna i det anonyma och hemliga valet, hur olika grupper röster. Och det är då det intressanta framträder. Bland förstagångsväljare är SD inte särskilt mycket populärare än bland väljare i gemen, och i nästa väljargrupp upp till 30 år är SD faktiskt ett par tre procentenheter mindre än bland väljarkåren i stort. 

Unga skrattar med i sverigedemokraternas skämt, men lämnar SD till de medelålders tangentbordsriddarna.

Högervågen bland unga då? Jo, den finns. Men den är inte i första hand nationalistisk. Det är den traditionella högern som går bra bland de yngsta väljarna. Medan Moderaterna fick 19 procent i valet, så blev de största parti bland förstagångsväljarna med mer än var fjärde röst. Trenden håller i sig bland väljarna upp till 30.

Det mest kännetecknande för de unga är alltså inte invandringsmotstånd eller vilja att stänga Sverige mot omvärlden. De unga är mer traditionellt höger. På universiteten går studenterna klädda i piket och prydliga frisyer som om det var yuppie-tal igen. Man gifter sig tidigt och suktar efter villa och billån. Det viktigaste är status och pengar. Man vill jobba inom it, läsa på Handels efter friskolan eller bli officer. Därför röstar man också för sänkta skatter, Nato och Israel i Eurovision. 

Det här beror på att, trots allt vad Wallenstein vill få oss att tro, så präglas inte de unga i första hand av att Sverige blivit ett mångkulturellt land, utan av att vi blivit ett ojämlikt land. Klyftorna är rekordstora, stupen bråddjupa, medelklassen överbelånad och miljardärerna hjältar. De som är 30 idag föddes mitt under 1990-talskrisen. De har i princip bara sett en offentlig sektor som blivit avreglerad och underfinansierad. Medan den privata konsumtionen skjutit i höjden, så har barngrupperna växt, sjuksköterskorna stressat sönder sig och bostadsbyggandet blivit alltmer exklusivt för de rika.

Då är det inte konstigt att man inte litar till att politiken ska lösa några problem. Då är det naturligt att man vill lägga undan så mycket som möjligt till sig och de sina. Då värnar man sitt, traditionen och det man kan uppnå själv.

Det här är inget som några fabriksproducerade memes kan ändra på, vad än Åkesson och Wallerstein hoppas på. Vill man vända den här vågen krävs något helt annat: progressiv politik som ger människor anledning att våga tro på att något kan bli bättre igen.

Solidariteten på gatorna vann Eurovisionen.

Israels framfart fortsätter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV