Glöd · Debatt

DCA-avtalet med USA är skrämmande okänt

Soldater i två stridsvagnar på ett fält.

Den 18 juni ska riksdagen rösta om ett militärt samarbetsavtal som ger USA:s militär långtgående rättigheter i Sverige. Vi har fått veta alldeles för lite och knappt haft någon debatt, skriver tre debattörer, som uppmanar riksdagen att bromsa beslutet.

DEBATT. Drygt åtta av tio svenskar känner inte till DCA-avtalet som riksdagen ska ta ställning till den 18 juni. Kampanjen för folkomröstning om DCA-avtalet har frågat drygt 400 personer på tolv olika platser om de känner till avtalet. Av dem svarade 84 procent nej. De som hört talas om det tror ofta att det har att göra med Natomedlemskapet eller är en naturlig följd av det. Att det är ett komplement, och att alla Nato-länder inte har ett sådant avtal, är det få som känner till. Detsamma gäller innehållet. De tillfrågade uttrycker förvåning och upprördhet när de blir informerade. Opinionsinstitutet Novus har på uppdrag av Sveriges fredsråd frågat 1 100 personer och fick en liknande siffra. ”76 procent visste inte vad DCA är”, skriver Sveriges fredsråd i ett pressmeddelande den 4 juni.

Vad är det då alla dessa människor inte vet? 

• Försvarssamarbetsavtalet med USA (DCA, Defense cooperation agreement) är bilateralt med USA och fristående från Natomedlemskapet. Det är långtgående och bindande och gäller för tio år. Därefter kan det sägas upp. Vår självständighet hotas mer än av Natomedlemskapet, där regering och riksdag fortfarande kan fatta självständiga beslut. 

• Avtalet ger USA ”obehindrad tillgång” till 17 svenska militäranläggningar. Exklusivt amerikanska zoner upprättas inom dessa baser där Sverige inte har tillträde eller rätt att inspektera: hemliga områden i våra flygflottiljer, hamnar, övningsområden och andra försvarsanläggningar. Avtalet är otydligt på många sätt, inte minst när det gäller lagföring av brott av de amerikanske styrkorna. Konkretion och tydlighet saknas vad gäller stridsledning och hur tvister mellan USA och Sverige ska lösas.

• Sverige har inte som Norge en omförhandlingsklausul. En sådan skulle ge möjlighet att omförhandla avtalet eller annullera det. På de gemensamma delarna av anläggningarna förutsätts samarbete. Något förbud mot kärnvapen finns inte inskrivet i avtalet, till skillnad från i motsvarande avtal med Danmark och Norge. Finland har en lag mot kärnvapen. Sverige blir uppmarschområde och bombmål vid ett tänkbart kärnvapenkrig.

DCA-avtalet undertecknades i december i fjol. Det måste godkännas av riksdagen innan det kan träda i kraft. Beslutet väntas fattas redan före sommaren, en skandalöst kort tid för en så genomgripande samhällsförändring. Efter en kort remissrunda har svar som inte passar regeringens agenda förbisetts. Sålunda har starkt kritiska synpunkter från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet inte föranlett ändringar i propositionen.

Media har hittills i alltför ringa utsträckning informerat om avtalet, dess innehåll och dess möjliga konsekvenser. Oberoende fredsforskare och fredsrörelsens representanter har ytterst sällan fått komma till tals. De har till och med misstänkliggjorts. Debattprogram med uppföljande frågor har uteblivit. Det råder tystnad inom och mellan partierna. Det är med obegripligt stor hastighet detta avtal, som inbegriper en lång rad lagändringar, drivs på för beslut utan debatt och information. Mänskligt att döma borde det vara en grundlagsfråga när så mycket av vår suveränitet lämnas till främmande makt. Jan Guillou skriver i Aftonbladet att det ser ut som om vi varit i krig och förlorat. Vi känner igen samma stress som inför Natomedlemskapet, och människor uttrycker maktlöshet. Det skapar politikerförakt och skadar demokratin. Vi vet, för vi delar flygblad och talar med många människor som ser hur politiska beslut ökar spänningen i ”vårt närområde”. 

I ett försök att bryta tystnaden har vi bildat en nationell kampanjgrupp för folkomröstning mot DCA. Sedan mars har över 21 000 personer skrivit på för folkomröstning, USA-baser och kärnvapen i vårt land och krävt ”förlängd tid för diskussion och folklig debatt kring detta avgörande vägval”. Tusentals människor har i olika namninsamlingar sagt nej till avtalet eller krävt lag mot kärnvapen på svenskt territorium.

Vi är på väg att ge bort vår suveränitet till en stormakt. Vi vet inte vem som blir vald till USA:s president, den som är högst ansvarig för de amerikanska styrkor som släpps in i vårt land i ett intimt militärt samarbete. På tio år kan vad som helst kan hända. Kärnvapenmakterna USA och Ryssland är i konflikt och hotar varandra. Vi allierar oss med den ena mot den andra. Krig förbereds med enorma försvarsanslag. Varifrån ska de tas? Vår statsminister har brutit mot Sveriges kända inställning för nedrustning då han talat om att i krigstid släppa in kärnvapen i Sverige i brott mot Ickespridningsavtalet NPT som är ett internationellt, bindande avtal. Sverige förbereder sig för krig när i stället förtroende och fred ska byggas för att minska krigsrisken.

Nu gäller det att riksdagen den 18 juni inte röstar ja till DCA-avtalet utan att beslutet skjuts upp så att människor, inklusive våra politiker, får en chans att sätta sig in i vad som håller på att ske. Det kan inte vara i någons intresse att köra över de svenska medborgarna i en så här avgörande fråga. 

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV