Det har gått 99 dagar sedan Hamas vedervärdiga terrorattack. Och nu pågår förhandlingarna i FN:s internationella domstol om Sydafrikas anmälan av Israel för pågående folkmord i Gaza. Syftet med anmälan är att använda FN:s juridiska system för att pressa fram det stopp för det pågående extrema israeliska övervåldet som är av nöden, men som på grund av en lika extrem internationell ansvarslöshet inte tycks gå att få till på politisk väg.
Folkmordskonventionen kräver att Sydafrika bevisar att det finns en intention från Israels beslutsfattare att begå brott mot konventionen, antingen genom att medvetet faktiskt utföra handlingar som stipulerar folkmord eller genom att avstå från att ”förhindra folkmord från att ske”.
För att bevisa intentionen presenteras i Sydafrikas anmälan nio sidor tätskriven text med uttalanden av israeliska företrädare riktade antingen mot den israeliska allmänheten eller direkt till den israeliska armén. Författaren Johannes Anyuru är en av dem som gjort anmälan tillgänglig för en svensk publik.
I denna del av anmälan finns allt ifrån presidentens avfärdande av att det finns civila i Gaza (”hela nationen är ansvarig”), premiärminister Netanyahus bibliska referenser och tal om ett krig mellan ljus och mörker, försvarsministerns beskrivning av ett krig mot ”human animals” till en reservist och veteran från en av de mest kända massakrerna under 1948 års krig som i ett tal för att höja moralen bland de israeliska militärerna uppmanade varje israel med en arabisk granne att gå till denna granne och skjuta: ”Erase them, their families, mothers and children. These animals can no longer live.”
Historiens alltför många folkmord, oavsett om de bedömts som sådana i juridisk mening eller ej, har ofta skett i det fördolda, gömd bakom propaganda och censur. Men det som sker nu, det sker öppet. Israeliska ministrar sitter i TV och beskriver hur de önskar ett Gaza i princip tömd på sin palestinska befolkning. Medan minst 70 journalister dödats i Gaza, i Sydafrikas anmälan beskrivs hur flera av dem tycks ha varit uttalad måltavla för attackerna, så strömmar fortfarande filmer in från allt värre övergrepp på Västbanken.
Det finns såklart motröster mot hatretoriken i den israeliska debatten. I Fempers beskrivs ett upprop mot hur ”uttryckliga uppmaningar att begå fruktansvärda brott … mot miljoner civila har förvandlats till en legitim och vanlig del av israelisk diskurs”. Undertecknaren Michael Sfard beskriver chock över hur snabbt det extrema språkbruket normaliserats.
Det har många gånger sagts att Netanyahus seger i det israeliska valet 2022 banade väg för den mest högerinriktade regeringen i landet någonsin, men i Europa kan det vara svårt att förstå riktigt vad det betyder.
Israels finansminister Bezalel Smotrich, boende i en illegal bosättning på Västbanken, är öppen med att han inte vill ha några arabiska medborgare i Israel. Han röt i Knesset för två år sedan till en arabisk-israelisk ledamot att hans närvaro är ett historiskt misstag: ”It’s a mistake that Ben-Gurion didn’t finish the job and didn’t throw you out in 1948”. Om Hamas har han en gång sagt att de är att betrakta som en politisk tillgång för Israel, eftersom de isolerar palestinierna och omöjliggör internationellt stöd för kritik mot Israel.
När Israel 2005 utrymde bosättningarna på Gaza protesterade Smotrich. Faktum är att han häktades av underrättelsetjänsten efter att ha gripits med 700 liter bensin, misstänkt för att försöka hindra utrymningen genom att spränga en motorvägsbro. Hans bosättarkollega, ministern för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir, är inte heller okänd hos de rättsvårdande myndigheterna. Själv uppger han att han åtalats 53 gånger, framförallt för rasism. Veckor innan Yitzhak Rabin mördades efter Osloavtalet 1995 syntes han i tidningarna med en detalj från Rabins bil, och orden: ”we got to his car, and we’ll get to him too”. Länge var han för extrem även för den israeliska ytterhögern. De reagerade bland annat på att han i sitt vardagsrum fram till för tre år sedan hade ett porträtt av Baruch Goldstein, en massmördare som 1994 sköt ihjäl 29 människor, varav flera barn, i en moské i Hebron.
När palestinska familjer 2002 vräktes i Sheikh Jarrah under tumultartade och uppmärksamma former var Ben-Gvir en av de första att öppna ett israeliskt kontor. När protesterna rasade höjde han sin egen pistol, bad polisen skjuta skarpt och ropade: ”We’re the landlords here, remember that, I am your landlord.” Efter valvinsten senare samma år tweetade han: ”The time has come for a full-fledged right wing government. It’s time to be the landlord in our country!”
Det här är Israels regering idag.
Fundamentalisterna i Hamas visste det. Och jag har egentligen ingen aning om hur galningar som dem tänker. Men jag vet att sådana män inte bryr sig om mycket mer än makt. De har ingen respekt för liv, inte någons. Jag tror att de visste vad de satte igång genom terrorn. De gav extremisterna på andra sidan möjlighet att försöka förverkliga sina drömmar, och fick då den fiende de alltid menat sig ha.
Terrorn möts av terror, och fundamentalisterna när varandra. Ingen får trygghet, ingen får rätt, ingen får fred. Människor begravs i rasmassorna och barn dör under bomberna, alltmedan omvärlden tiger, juridikens kvarnar mal och själva mänskligheten i oss förtvinar.
Jag vet faktiskt inte, jag ser det inte just nu.
Folk och försvar urartade i krigshets och rasism.
